En vanlig missuppfattning är att filosofer ägnar mycket av sin tid till frågan om livets mening. Då filosofer dessutom har filosoferat i tusentals år antas frågan vara mycket svår att besvara. Svaret är dock synnerligen enkelt. Det är frågan som är felformulerad.
När man ställer frågan ”vad är meningen med livet?” för det tankarna till att det finns en enda mening, och att den meningen kommer utifrån, från en Gud exempelvis. Frågan blir oöverkomlig då vi inte rimligtvis kan förklara syftet med vår existens, eller ens om en sådan finns. Men, om vi istället betraktar frågan inifrån, som ”vad är meningen med mitt liv?”, då blir det självklart att svaret beror på oss själva. Det finns lika många meningar med livet som det finns människor. Psykologen Viktor Frankl sa att ”meningen med livet är att ge livet mening”.
Frågan innebär en förskjutning från vad som är ”livets mening” till vad som är vår egen ”livsmening”. Vad som ger livsmening är för många av oss inte en enkel fråga, men den är i alla fall överkomlig. Vi humanister brukar lyfta musik, konst, litteratur, sport, vänner och familj som meningsgivande, men det beror givetvis på den enskilde humanisten. Filosofer anser det underförstått att meningsskapande innebär en personlig resa.
Sokrates sa att filosofin utgör processen genom vilken vi accepterar vår egen dödlighet. Inneboende i denna resa är skapandet av livsmening. Det är svårt att föreställa sig acceptans inför vår bortgång utan att ha känt att livet dessförinnan var meningsfullt, dels för vår egen del, dels för andra. Om våra liv har mening så bor den hos oss själva, men inte som isolerade öar av självbelåtenhet. Ett helt liv är, i alla fall delvis, någonting man lever genom andra.
Livets förgänglighet kan verka uppenbar, kanske till och med banal. Men att livet tar slut anser jag är en central insikt för att skapa mening med våra liv. Det finns till och med de som hävdar att döden krävs för att ge livet mening. Att livets skörhet är vad som gör livet värdefullt här och nu.
Den filosofiska förgreningen ”absurdismen” anser dock att dödens ofrånkomlighet gör det omöjligt att fylla livet med mening eftersom det ändå kommer att ta slut. Men denna ståndpunkt verkar i sig själv absurd. Erfarenheternas ändlighet berövar inte erfarenheterna dess mening. Showen kan inte fortsätta, men den kanske ändå förtjänar en stående ovation.
En dag kommer vi att dö, men alla dagar dessförinnan kommer vi att leva. Benjamin Franklin lär ha sagt att ”många människor dör vid tjugofem, men begravs inte förrän de är sjuttiofem”.
Det är lättare sagt än gjort: men ge livet mening. Det är bara du som kan.
David Rönnegard
