LADDAR

Skriv för att söka

Tags:

God Jul!

Dela artikeln

Ur Lukasevangeliet

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. (eller ja, det var en regional skattskrivning – men … detaljer). Det var den första skattskrivningen (fast nej, det var det inte), och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien (den här folkräkningen inträffade i och för sig år 6 eller 7 efter Jesus födelse – men hur som helst…). Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem (skattskrivning hölls i och för sig där man bodde, inte där ens förfäder kom ifrån – men … detaljer).

Fast enligt Matteusevangeliet föddes inte Jesus alls 6 eller 7 år efter sin födelse, utan under Herodes styre, alltså senast 4 år innan sin födelse? Jaja – årtalet för Jesus födelse är väl lite osäkert. Men datumet då? Det äldsta firandet av Jesus födelsedag man känner till är från Egypten på 200-talet. Men då var det den 20 maj man firade. På andra ställen har man firat Jesus födelsedag den 19 eller 20 april, eller den 28 mars, eller den 10 eller 6 januari.

Man verkar helt enkelt inte riktigt veta när Jesus föddes, vare sig år eller dag.

Som tur är finns det trovärdigare julevangelium. (Nej, inte från Koranen.)

Lite historisk julhistoria

I forna dagar, för omkring 4500 år sedan, när världen ännu var ung och mysterierna djupa, bodde det människor vid en plats som idag kallas Durrington Walls, en kort vandring från Stonehenge. I denna bosättning har man funnit en kunskapsskatt från forntiden – över 38 000 djurben från minst tusen djur. Nio av tio av dessa ben, som vilat i jordens mörker i årtusenden, var från grisar, resten från kor. Många av benen hade fortfarande kött på sig när de kastades, ett tecken på fest och överflöd. På vissa av benen finns spår av flintverktyg, från när festdeltagarna skurit köttet i bitar. Brända ben från grisfötter vittnar om hur grisarna grillats över öppen eld. Denna festmåltid var inte vardag. Många grisar hade dödats vid nio månaders ålder, vilket antyder en särskild tid för festen – midvintern. Riktningen på både Stonehenge och trämonumenten vid Durrington Walls sammanfaller dessutom med midvintersolens och midsommarsolens rörelser. Sammantaget tyder dessa fynd på att när midvinternattens köld var hård, och stjärnorna gnistrade och glimmade – då samlades stenålderns människor till fest, precis som vi gör i våra dagar.

I det romerska riket, tusentals år senare, firade man Saturnalia, en fest till guden Saturnus ära som började den sjuttonde december. Under dessa dagar vändes allt upp och ner – slavar blev betjänade av sina herrar, och spel med tärningar tilläts. Människor klädde sig i färgstarka festkläder; hemmen fylldes av skratt och sång. Gåvor utbyttes, ofta små figurer av vax eller keramik, och satiriska skämtgåvor. För en dag fick slavar kritisera sina herrar och njuta en sällsynt ledighet.

Om vinterfestandet här i Norden berättas det i Håkon den godes saga, nedtecknad av Snorre Sturlasson, om hur julen firades hos jarlen på Lade. Folket samlades vid templet, där de offrade och delade måltider. Man drack öl och åt kött från slaktade djur, medan blodet samlades i kärl. Med detta blod rödfärgades altaren och templets väggar, och folket stänktes. Eldar tändes, och man drack bägare till gudarnas ära – för seger, årsväxt och fred.

I Ynglingasagan, en del av Heimskringla, berättas det från den tid då hjältar ännu vandrade på jorden och runorna talade att Oden förordade offer vid vinterns början; för årsväxten, vid midvintern för god gröda, och vid sommarens början för seger. Uppsala, sägs det, var värd för stora offerfester vid midvinter, besökta av många kungar.

I den tid som nu är, när nätterna är som längst och stjärnorna gnistrar som kallast på himlavalvet, kommer en gammal och mystisk gestalt vandrande till våra hem på julens afton. Tomten, en skapelse vävd av Oden själv, ett ortodoxt helgon och hustomten; en gestalt som bor här uppe i den kalla nord och håller reda på om vi varit snälla eller stygga. Sanningshalten i den berättelsen prövas varje jul när han kommer med sina gåvor. Ibland, berättas det, använder tomten föräldrar som sina förtrogna, vilket gör hypotestestandet något mer komplicerat. Likt en gåta omspunnen av isdimmor.

En sak står dock lika klar som stjärnorna i vinternatten. Sedan historiens gryning har människor funnit anledning att fira midvinterfest. I denna mörkaste tid, när natten tycks oändlig, firar vi att mörkrets välde börjar vika och ljuset sakta återvänder. Dagarna blir längre, och värmen återvänder steg för steg till vår värld. Det är värt att fira, med familj, med vänner, eller självständigt.

God Jul!

Patrik Lindenfors


Dela artikeln
Taggar