Synen på svensk integrationspolitik ur ett historiskt perspektiv

Ända sedan den så kallade mångkulturella vändningen 1975, som innebar att Sverige blev det första landet i världen bredvid Kanada och Australien att förklara sig som ett mångkulturellt land och att införa en mångkulturalistisk politik, även om den inte benämndes just så på den tiden, och än mer ända sedan Sverige 1998 fick en uttalad integrationspolitik har landet rankats som allra bäst i världen vad gäller integrationsfrågorna. I år efter år hamnade Sverige alltid på förstaplats när olika länders lagstiftningar och regelverk i relation till respektive lands invandrare och minoriteter jämfördes med varandra och i den senaste upplagan från 2019 av den mest kända jämförelsen som förkortas MIPEX och som ska uttydas som Migrant Integration Policy Index blev Sverige återigen etta.

Innan den mångkulturella vändningen och införandet av en integrationspolitik gällde en kombinerad assimilations- och segregationspolitik gentemot dåtidens invandrare och minoriteter som tog sig uttryck i att de nordiska och europeiska arbetskraftsinvandrarna förväntades återvända till sina hemländer efter avslutade arbetskontrakt och därför inte erhöll någon särskild hjälp alls att acklimatisera sig i landet, att den tornedalska minoriteten utsattes för en hård försvenskningspolitik och att de renskötande samerna och romerna hölls på tydligt avstånd från respektive exkluderades helt från majoritetssamhället. Svenska folket i stort verkar ha backat upp denna typ av politik att döma av olika attitydundersökningar från 1950- och 60-talens Sverige som visar att höga andelar ställde sig tveksamma till att exempelvis bo granne med en invandrar- och minoritetsperson eller att ingå i ett så kallat blandäktenskap med en sådan person.

Denna politiska linje, som grundade sig i ett kvardröjande rastänkande som sade att de infödda majoritetssvenskarna var särdeles homogena till både rasen, språket, religionen och kulturen och att det var bäst att så skulle förbli även i framtiden, kom att utmanas på 1960-talet av företrädare för både arbetskraftsinvandrarna och de krigsflyktingar som hade ankommit till Sverige efter andra världskriget, varav flera var judar, liksom av romerna som krävde ett slut på den institutionaliserade segregationspolitik som fram till dess hade gällt gentemot dem.

Dessa representanter för Sveriges dåtida invandrar- och minoritetsgrupper lyckades till slut få gehör för sina krav på att dels erhålla majoritetssamhällets stöd till att bibehålla sina språk och kulturella traditioner och uttryck och dels att på ett jämlikt vis få bli en del av det svenska samhället i stort. Sakta men säkert förändrades också svenska folkets attityder till invandrare och minoriteter och från och med 2000-talet och ännu mer på 10-talet går det med fog att hävda att svenskarna hade kommit att bli det mest antirasistiska folket på jorden och i världens största värderingsundersökning World Values Survey från 2013 framgick det att endast runt en procent av de svenska respondenterna inte kunde tänka sig att bo granne med en person som hade en annan bakgrund än dem själva. Idag och sedan åren efter det så kallade flyktingkrisåret 2015 har dock pendeln svängt igen och idag finns det mycket som tyder på att den nuvarande regeringen är på god väg att riva upp den politiska linje som har gällt sedan 70-talets andra hälft gentemot landets invandrare och minoriteter. Detta har i huvudsak att göra med att SD alltid har haft ett horn i sidan på den integrationspolitik som ersatte den tidigare assimilationsoch segregationspolitiken ända sedan partiet grundades 1988.

Tack vare att regeringspartierna är beroende av SD så har SD lyckats få med en rad av sina mångåriga krav i partiprogrammet i Tidöavtalet och hittills har regeringen och SD bland annat skjutit in sig på att avskaffa de offentliga bidragen till de olika invandrar- och minoritetsgruppernas föreningsliv, att utreda möjligheten att ta bort modersmålsundervisningen, att ändra alla permanenta uppehållstillstånd till temporära sådana och ytterligare en rad andra ingredienser som partiet kopplar till 1975 års mångkulturella vändning den tidigare gällande integrationspolitiken och därför vill avskaffa eller förändra. Och även denna gång verkar avslutningsvis åtminstone delar av svenska folket vara med på noterna i den meningen att de senaste årens attitydundersökningar såsom Mångfaldsbarometern indikerar att allt fler andelar av befolkningen hyser negativa attityder till framför allt invånare med utomeuropeisk bakgrund och i praktiken främst de som har bakgrund i den så kallade MENAregionen och subsahariska Afrika. Denna historiska bakgrund visar med andra ord att det intressant nog alltid verkar ha funnits ett samband mellan den officiella linjen gentemot och svenskarnas attityder till invandrare och minoriteter och inför framtiden återstår det att se om SD kommer att lyckas uppnå partiets uttalade mål att återvända till den linje som gällde innan 1975 liksom om SD kommer att erhålla ett allt bredare stöd för denna nygamla linje bland befolkningen i stort.

Tobias Hübinette
Docent i interkulturell pedagogik,
lektor i pedagogiskt arbete, och
lärare i interkulturella studier och
i svenska som andraspråk vid Karlstads Universitet.