För mer än tvåtusen år sedan oroade sig Platon över att en demokratisk väljarkår skulle vara för dum, irrationell och okunnig för att kunna styra på ett bra sätt. Han tycktes mena att det bästa styrelsesättet vore att låta en ädel och vis filosofisk kung styra. (Forskarna är oense om huruvida Platon menade allvar.) Nutida politiska filosofer skulle kalla Platon epistokrat. Epistokrati innebär ett styre där de kunniga har makten. Mer exakt är en politisk regim epistokratisk i den utsträckning som den politiska makten är formellt fördelad på basis av kompetens, skicklighet och en god tro att agera på grundval av den skickligheten.
Aristoteles svarade Platon med att säga att även om ett styre med filosofiska kungar vore bäst kommer vi aldrig att ha några filosofiska kungar. Verkliga människor är helt enkelt inte tillräckligt visa eller goda för att spela den rollen, och, tvärtemot vad Platon ansåg, vi kan heller aldrig utbilda dem så att de blir så visa eller goda. Aristoteles hade rätt: att försöka göra någon till filosofisk kung är hopplöst. Att styra ett land på egen hand är i den verkliga världen en alltför krävande uppgift för en enskild person. En sak som gör det hela ännu besvärligare är att om vi i den verkliga världen gav ett ämbete en filosofisk kungs befogenheter skulle de befogenheterna attrahera fel sorts människor – människor som skulle missbruka den makten i sina egna syften.
Men argumenten för epistokratin hänger trots det inte på förhoppningar om en filosofisk kung eller en beskyddande klass. Det finns många andra tänkbara former av epistokrati:
Begränsad rösträtt: Medborgarna kan få laglig rätt att rösta och kandidera till politiska poster under förutsättning att de bedöms (genom någon sort process) vara kompetenta och/eller tillräckligt välinformerade. Ett sådant system har i likhet med moderna demokratier ett representativt styre och representativa institutioner, men ger inte alla rösträtt. Trots det är rösträtten omfattande, även om den inte är lika omfattande som i en demokrati.
Flera röster: Precis som i en demokrati har varje medborgare en röst. Men vissa medborgare, de som (genom någon form av rättslig process) har bedömts vara mer kompetenta eller mer välinformerade, får flera röster. Mill förespråkade till exempel ett styrelsesätt med flera röster. […]
Rösträttslotteri: Valperioderna fortgår som vanligt, men med den skillnaden att ingen medborgare i förväg har rösträtt. Omedelbart före ett val väljs tusentals medborgare ut via ett slumpbaserat lotteri och blir potentiella väljare. De potentiella väljarna kan sedan förtjäna rösträtt, men endast om de deltar i vissa kompetenshöjande övningar, som till exempel deliberativa forum tillsammans med andra medborgare.
Epistokratiskt veto: Alla lagar måste godkännas genom demokratiska förfaranden via en demokratisk församling. En epistokratisk församling med begränsat medlemskap behåller dock rätten att lägga in veto mot regler som godkänts av den demokratiska församlingen.
Viktad röstning/styre genom ett simulerat orakel: Alla medborgare får rösta, men måste samtidigt svara på ett antal frågor som rör grundläggande politisk kunskap. Deras röster viktas på basis av deras objektiva politiska kunskap, samtidigt som man kanske gör en statistisk kontroll för att justera för ras, inkomst, kön och/eller andra demografiska faktorer.
Under de senaste åren har Platon fått en renässans. Inom politisk filosofi har epistokratin kommit tillbaka som den huvudsakliga utmanaren till demokratin. Det är få politiska filosofer som håller på epistokratin; de flesta är fortfarande demokrater. Men de inser att ett korrekt försvar av demokratin måste visa att den är överlägsen epistokratin när man tar hänsyn till alla aspekter. De inser också att detta inte är så lätt att visa.
I den här boken hävdar jag att valet mellan demokrati och epistokrati är instrumentellt. Ytterst handlar det om vilket system som skulle fungera bäst i den verkliga världen. Jag kommer att lägga fram ett antal skäl till stöd för tanken att epistokratin skulle fungera bättre än demokratin, trots att vi ännu inte har en tillräcklig mängd vetenskapliga belägg för att definitivt välja epistokratin framför demokratin. […]
Många anser att epistokrater är auktoritära. Epistokrater tycks anse att smarta människor har rätt att bestämma över andra bara för att de vet bättre. […] Försvaret för epistokratin vilar vanligtvis på tre grundsatser: sanning, kunskap och auktoritet.
Grundsatsen sanning: Det finns korrekta svar på (åtminstone en del) politiska frågor.
Grundsatsen kunskap: En del medborgare vet mer om de här sanningarna eller är mer tillförlitliga när det gäller att komma fram till de här sanningarna än andra.
Grundsatsen auktoritet: Om vissa medborgare har större kunskap eller är mer tillförlitliga motiverar det att man ger dem politisk auktoritet över de som har mindre kunskap. […]
Grundsatsen auktoritet leder till […] ”expert-/bossfelslutet”. Man begår expert-/bossfelslutet när man tror att det faktum att en person är expert är ett tillräckligt skäl för att den personen ska ha makt över andra. Men […] det faktum att man har överlägsen kunskap är inte ett tillräckligt skäl för att inneha någon som helst makt, och ännu mindre större makt än andra. Vi kan alltid säga till experterna, ”Du kanske vet bättre, men vem är det som har gjort dig till chef?” Min svägerska som är dietist vet till exempel bättre än jag vad jag bör äta, men det innebär inte att hon bör ha makt att tvinga mig att följa en diet som hon föreskriver. Träningskändisen Shaun T vet mer än jag om hur man får snygga magmuskler med det betyder inte att han borde få tvinga mig att göra burpees. […]
Men […] argumentet för epistokratin vilar inte på auktoritetsgrundsatsen; det grundar sig på något som ligger närmare en anti-auktoritetsgrundsats.
Anti-auktoritetsgrundsatsen: När ett antal medborgare är moraliskt oförnuftiga, okunniga eller inkompetenta angående politik är det ett skäl att inte låta dem utöva politisk makt över andra. Det rättfärdigar att man antingen förbjuder dem att inneha makten eller att man minskar deras makt för att skydda oskyldiga människor från deras inkompetens. […]
Epistokrater behöver inte hävda att experter bör vara chefer. Det enda de behöver argumentera för är att inkompetenta eller oförnuftiga människor inte bör tillåtas vara chefer över andra. De behöver bara hävda att det demokratiska beslutsfattandet i vissa fall saknar auktoritet eller legitimitet eftersom det ofta är inkompetent. Det lämnar frågan öppen vad – om det finns något alls – som motiverar politisk makt.
Ur Jason Brennan 2017 Efter demokratin: Argument för ett nytt styrelseskick. Fri Tanke förlag.
Publicerat med förlagets tillstånd
