I slutet av 2015 skedde en ett skifte. Vi gick från ”Öppna era hjärtan” och ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor”, eller som nuvarande migrationsminister Morgan Johansson uttryckte det vid Humanisternas välgörenhetsgala i april: ”Det är när behovet är som störst. Det är när omvärlden är som mörkast. Det är då solidariteten måste vara som starkast”. Skiftet påbörjades på allvar den 24 november 2015. Då införde regeringen en tillfällig lag för de som söker asyl. Den blev inte tillfällig.
De lagar som reglerar svensk asylpolitik har därefter steg för steg blivit mer restriktiva. Från en välkomnande attityd till människor på flykt och inställningen att påverka andra EU-länder, som en positiv förebild, är Sverige nu mera välintegrerat i ett EU som bygger murar och på alla sätt försöker hindra människor att ta sig hit. Det senaste talande exemplet är från gränsen mellan Belarus och Polen.
Parallellt med den politiska förändringen har samhällsklimatet ändrats. Under 2015 genomförde människor i vårt land, på frivilligt initiativ, fantastiska humanitära insatser. Utan någon större support från myndigheterna slöt människor upp och delade ut mat, kläder med mera till migranter. En lång rad civilsamhällesorganisationer hjälpte till med infrastrukturen, religiösa trossamfund inte att förglömma. Något sådan utbredd manifestation av välvilja syns inte längre.
Sex år senare finns det dock de som fortfarande håller ut, som står emot trenden i samhället. Många familjer öppnade inte bara sina hjärtan, utan även sina hem. De hjälpte asylsökanden med boenden och ett socialt kontaktnät. Asylsökande blev en del av deras familj. Detta gällde inte minst en stor grupp ensamkommande ungdomar med rötter i Afghanistan. De fann i Sverige en ny mamma, pappa och farmor.
De asylsökande har också fått hjälp i sina långa och svåra asylprocesser. De i en hast ändrade lagarna har i ett stort antal fall gjort Migrationsverkets beslut oförutsägbara, godtyckliga och rättsosäkra. Ett omdiskuterat exempel är turerna runt medicinsk åldersbedömning. Den långa handläggningstiden och alla avslagen har skapat en enorm otrygghet och ökat den psykiska ohälsan hos de asylsökande. Ett mänskligt ansikte att prata med, som tröstar, har för åtskilliga varit ovärderligt.
I boken Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015–2021, som utkom i oktober dokumenterar ett 50-tal författare och illustratörer, de som stått i centrum av detta humanitära arbete, vad som skett. Boken ger bakgrunden till och analyser av den i många stycken politiskt skapade flyktingkrisen. Den har skrivits för att inte ”nutidens politiker och framtidens forskare ska kunna säga att de inte visste”.
När vi får lite längre perspektiv på flyktingmottagandet 2015 kommer vi se hur framtidens dom blir. Idag handlar det offentliga samtalet mest om hur dålig politiken var fram till dess och om hur de som ställde upp då var naiva. Jag hoppas i stället på att alla de som visade humanismens ansikte och kraft kommer ges någon form av erkännande. Vi minns Vita bussarna och Baltutlämningen. På samma sätt behöver vi minnas flyktingmottagandet 2015 som något positivt.
Då var omvärlden mörk. Då var nöden stor. Då var solidariteten stark. Jag är orolig för att det svenska samhället mer och mer sluter sitt hjärta. Låter andra klara sig bäst de själva kan. Humanism måste vara en rörelse mot denna utveckling, för godhet. Hur våra politiker uttrycker sig är avgörande för vart vi är på väg. Vad vi gör som individer är avgörande.
Ulf Gustafsson, förbundssekreterare Humanisterna
