Det var nog en klar förmån att få växa upp under sextiotalets kulturella brytningsperiod. Att med egna ögon se hur det forna klassamhället med sina konservativa ståndpunkter, sakta men säkert formas till ett mera tolerant och öppet klimat. I vågorna av Hippierörelsen kom också New Age. En nyandlighet som skulle utmana de dåtida fundamentala lärorna. Men trots mina stora förväntningar, lyckades inte några ”Kumbaya” vid församlingens lägereld förändra världen så som jag gick och hoppades på.
I vår lilla by på landet, fanns det en handfull frikyrkliga som betraktades som mer troende än de övriga byborna. De var närmast ansedda som karismatiska marginella figurer, men de var inte utfrysta på något sätt. Tvärtom. Många av dem hade ett mycket gott anseende inom bygemenskapen. Iögonfallande var också kyrkans inflytande som moralväktare på det övriga ”sekulära by folket”. Nämnas kan bl.a. att helgkläder var att föredra på söndagar, oberoende om man deltog i gudstjänst eller inte. Under kyrkotid var det synnerligen opassande att klippa gräs. Det hörde till god sed att gå i söndagsskola och i skriftskola. Kyrklig vigsel var att föredra framom en borgerlig dito. Det framstod tydligt redan i ett tidigt livsskede, att det fanns ett moralkoncept som alla förväntades följa.
Men trots att jag samlat alla de tänkbara glansbilder på änglar man kunde få i söndagsskolan, kände jag mig inte längre kallad när det blev dags för nästa etapp – skriftskolan. På min mors önskan blev det ändå så. Efter slutfört uppdrag, fick jag som vägkost av prästen en vers ur Predikaren 11:9 ”Gläd dig, du yngling, din ungdom, och låt ditt hjärta unna dig fröjd i din ungdomstid… men vet att Gud för allt detta skall draga dig till doms”. Budskapet var tydligt. Följ budorden eller hamna i helvetet! Föreställningen om en god och vettig livsföring kom att formas utifrån en religiös skrämseltaktik. Så här i efterhand, ser jag hela köret närmast som en förädlad form av barnmisshandel.
Till och med femtio år senare, ser jag alltjämt spåren från ungdomstidens inpräntade religiösa moralläror och från de då gällande socialpsykologiska beteendenormerna. Fast jag alltid sett mig själv som agnostiker, var jag fortfarande av nån oförklarlig anledning, medlem i kyrkan. Det hörde liksom till. Min ex-fru ville i tiden ha kyrklig vigsel. Det hörde också till. Först långt senare i mitt liv, kunde jag på allvar ifrågasätta de trossatser som omedvetet spökade på i mitt förflutna. Efter moget övervägande, bestämde jag mig slutligen att gå ur kyrkan. Jag var inte i kris. Hela processen kändes närmast som en befrielse.
Trots vetenskapens snabba frammarsch, står vi ännu idag inför många olösta frågor om vår tillvaro. Kan den här osäkerheten bidra till att så många fortfarande känner behov att tro på övernaturliga krafter som kräver tillbedjan, dyrkan och lydnad? Är vårt behov av insikt i de stora livsfrågorna så starkt, att vi utan eftertanke godtar religiösa dogmer som svar, trots att de saknar evidens? Tänk om hela gudsbegreppet är en illusion och 2,3 miljarder kristna eller varför inte 1,8 miljarder muslimer mot all förmodan kan ha fel.
Oberoende hur det här hänger ihop, så bör man kanske komma ihåg, att det också kan ligga nåt i ordstävet ”Underskatta aldrig makten hos dumma människor i grupp”.
Johan Lindberg
