Begreppet ”andlöst vackert” ska förstås bokstavligt. Det lärde jag mig när sopranen Cornelia Beskow fick sitt genombrott 2017 som Sieglinde i Wagners Valkyrian. Vissa avsnitt var så vackra att kroppen reagerade frent ysiskt. I somras reste jag således på vallfärd till Bayreuth, till operahuset Wagner lät bygga för sina verk. Det är en vallfärd jag delar med hans mest problematiska beundrare: Adolf Hitler. Wagner är politiskt besvärlig, för att uttrycka det milt.
Richard Wagners idévärld har länge kopplats till den mörkare delen av den tyska nationalismens utveckling och till den antisemitism som senare formade nazismen. Sambanden är inte linjära, men hans verk blev en del av det kulturella material nazisterna använde. Särskilt kan man se på tankarna om blodets renhet i Parsifal och de uttalat antisemitiska resonemangen i essän Das Judenthum in der Musik. Även om Wagner dog långt innan nazismens uppkomst användes hans idéer av dem som ville legitimera föreställningar om raslig överlägsenhet.
I Parsifal (Patti Smiths favoritopera, för övrigt) återkommer motivet om renhet genom kristen mystik, germansk myt och tankar om andlig förädling. ”Rent blod” fungerar både som symbol för lojalitet och som markör för en identitet som måste skyddas. Wagner avsåg främst en andlig renhet, men nazisterna kunde lätt läsa in sina egna idéer i symboliken. Hans betoning av en särskild tysk andlighet och ett gemensamt moraliskt arv passade väl in i deras världsbild.
Än mer direkt kopplat till nazismen är Wagners essä om judar i musiken. Där beskriver han judar som ett främmande element i tysk kultur, oförmögna att skapa äkta konst och i stället degenererande för kulturen. Wagners status gjorde att essän fick stort inflytande. Den trycktes om flera gånger och fortsatte cirkulera långt efter hans död.
Hitler såg Wagner som ett kulturellt ideal. Han älskade inte bara musiken utan också bilden av ett mytiskt och enhetligt tyskt folk. Genom de nära banden mellan nazisttopparna och Wagners familj blev Bayreuth en viktig symbolscen för nazismen. Regimens kulturpolitiker tolkade gärna Wagners idéer i rasbiologiska termer och använde dem för att legitimera kampen mot ”rasblandning”.
Samtidigt är sambandet mellan Wagner och Förintelsen inte rakt. Wagner formulerade aldrig något politiskt program likt nazismens och den mest extrema raspolitiken växte fram i en helt annan vetenskaplig och social kontext. Förintelsen var en modern, byråkratisk och industriell process som gick långt bortom Wagners romantiska antisemitism. Men hans verk bidrog till att normalisera föreställningen om judar som ett hot mot tysk kultur, och gav nazisterna ett kulturellt ramverk att bygga vidare på.
Wagners idéer, särskilt i Parsifal och Das Judenthum in der Musik, blev därför en del av det idéhistoriska underlag som gjorde det möjligt för nazismen att framställa sin rasideologi som rotad i äldre tysk tradition. Han kan inte hållas ansvarig för nazismens brott, men hans verk visar hur kultur kan omtolkas och användas i politiskt destruktiva syften.
När jag satt på festivalen i Bayreuth i somras var det därför inte alltid helt lätt att svepas med i musiken. Nibelungendvärgarna påminner trots allt lite väl mycket om 1800-talets antisemitiska stereotyper: giriga, med hemliga maktambitioner och främlingskap. Wagners musik är fortfarande lika andlöst vacker, men hans mytologiska värld är svår att helt frigöra från de idéer som fortfarande kastar långa skuggor över hans konst.
Patrik Lindenfors
