Utgångspunkten för diskussionen om jämlikhetdata är det faktum att nästan all offentlig statistik i Sverige härrör från registerdata som är hämtad från folkbokföringsregistret som Svenska kyrkan tidigare administrerade och som Skatteverket numera ansvarar för. Det svenska folkbokföringsregistret är i sin tur ett av världens äldsta i sitt slag och framför allt ett av världens mest avancerade register över den egna befolkningen där invånarna i landet är registrerade på basis av ett unikt personnummer.
Samtidigt har Sverige, sedan landet gick med i EU 1995, en diskrimineringslag som i stort sett överensstämmer med den som gäller i flertalet EU-medlemsstater och som inbegriper sju diskrimineringsgrunder. Därtill har Sverige sedan landet ratificerade den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, som Europarådet ansvarar för, erkänt existensen av fem nationella minoriteter sedan år 2000. Vidare var Sverige ett av de första länderna på jorden att både underteckna och ratificera FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering på 1960-talet och i början av 70-talet.
Samtliga dessa åtaganden kräver att Sverige kartlägger, följer upp och utvärderar hur det går för de grupper som motsvarar de olika diskrimineringsgrunderna, de fem nationella minoriteterna samt de grupper i landet som kan tänkas utsättas för rasdiskriminering. Därtill är Sverige ett av ett fåtal länder i världen som fortfarande håller sig med en nationell plan mot rasism – Handlingsplan mot rasism och hatbrott – som senast uppdaterades av Kristerssons regering i december 2024 och som innehåller starka utfästelser från svenska statens, myndighetsvärldens och den offentliga sektorns sida att tydligt bekämpa rasism, hatbrott, diskriminering och segregation.
Vad är jämlikhetsdata?
Av Sveriges sju diskrimineringsgrunder kön; könsöverskridande identitet eller uttryck; etnisk tillhörighet; religion eller annan trosuppfattning; funktionshinder; sexuell läggning samt ålder så är kön och ålder samtidigt de enda grunderna som det finns någon offentlig statistik eller registerdata om. Vad gäller de fem nationella minoriteterna så finns det bara siffror om sverigefinnarna men inte om romerna och de resande, judarna, tornedalingarna eller samerna och vad gäller statistik om exempelvis svarta personer eller afrosvenskar, muslimer, asiater och andra grupper som kan vara föremål för rasdiskriminering eller utseendebaserad diskriminering så finns det inga siffror överhuvudtaget.
Det är här jämlikhetdata kommer in i bilden, som är en direktöversättning av den brittiska engelskans equality data, och som med tiden har kommit att bli en institutionaliserad term inom både EU-, Europarådet- och FN-strukturerna liksom överhuvudtaget i många internationella sammanhang. Jämlikhetdata handlar om statistik om en viss demografisk kategori på en aggregerad nivå, d v s på gruppnivå, och genereras ofta via självsvarsformulär i enlighet med enkätmetodens principer om frivillighet, anonymitet, informerat samtycke samt självidentifikation.
Endast ett dussintal länder på jorden kan uppvisa ett sådant avancerat register över den egna befolkningen som Sverige kan tack vare folkbokföringen och därför tvingas den absoluta merparten av alla suveräna stater i världen att samla in befolkningsstatistik via just självsvarsformulär. Detta görs gärna i form av regelbundet återkommande folkräkningar där invånarna i ett helt land, i en viss provins eller region eller i en viss stad eller kommun tillfrågas om hur de identifierar sig själva utifrån exempelvis kön, ålder, språk, religion och funktionshinder. I engelsktalande och latinamerikanska länder och i länder i Afrika, Asien och Oceanien är även ras- och etnicitetskategorier vanligt förekommande att fråga om och i många länder finns det frågor om tillhörighet till olika nationella minoriteter eller urfolk – t ex om romer i Östeuropa och om maorier i Nya Zeeland.
Under de senaste årtiondena har den svenska befolkningssammansättningen utvecklats till att ha blivit den mest heterogena i hela västvärlden efter USA. Till exempel har en bit över en tredjedel av alla invånare numera någon form av utländsk bakgrund genom att de själva är födda utomlands eller har en eller två föräldrar som är det. Bland alla invånare i Sverige som bor i de tre storstadsregionerna och i flera mellanstora och även mindre kommuner handlar det om 45-60% som har det såsom i exempelvis Stor-Stockholm och Botkyrka och bland alla invånare som är mellan 0-49 år har 40-45% idag någon slags utländsk bakgrund. I de båda sistnämnda fallen handlar det fr a om att ha utomeuropeisk bakgrund.
I takt med att Sverige har kommit att bli västvärldens mest mångfaldspräglade land har det svenska samhället samtidigt utvecklats till att bli det antagligen mest segregerade, stratifierade och segmenterade västerländska samhället när invånarna med utomeuropeisk bakgrund jämförs med majoritetsinvånarna. Denna både trista och oroväckande utveckling gäller inom snart sagt samtliga samhällssektorer såsom inom utbildningsväsendet, på arbetsmarknaden eller inom bostadssektorn. Samtidigt är det i nuläget inte möjligt att veta exakt vilka grupper som drabbas allra mest av diskriminering och en allmän marginalisering p g a den tidigare nämnda avsaknaden av statistik. Det skydd och de rättigheter som de olika minoriteterna tillerkänns är m a o just nu omöjliga att både mäta och kartlägga liksom att följa upp och utvärdera över tid.
Sveriges negativa hållning till jämlikhetsdata
Det paradoxala är att i samma ögonblick som Sverige har kommit att bli ett så utpräglat mångfaldspräglat och segregerat land så har den officiella svenska hållningen till att både vilja namnge och mäta denna mångfald och segregation blivit extremt negativ. Mycket tyder t o m på att Sverige mycket väl kan vara det land på jorden som är allra mest negativt inställd till jämlikhetsdata.
Från och med 2000-talets början kom Sverige som första land i världen att i antirasismens namn systematiskt avskaffa rasbegreppet och i praktiken ordet ras som sådant. Detta har skett genom att antingen rensa ut glosan inklusive alla dess böjningsformer ur all lagtext eller genom att undvika att ta med densamma i nya officiella textsammanhang. Detta har även skett med texter som härrör från internationella sammanhang där termen rasdiskriminering är vanligt förekommande och generellt ersätta ordet ras med termen etnicitet.
Sverige har t o m arbetat aktivt för att försöka få både EU, Europarådet och FN liksom andra länder på jorden att göra som Sverige och sluta att bruka ordet ras vilket både Bryssel och Strasbourg samt New York och Genève rutinmässigt gör genom att exempelvis använda termen rasdiskriminering i ett närmast otal antal dokument.
Både EU, Europarådet och FN har samtidigt kritiserat Sverige för att ha avskaffat ordet ras, vilket bland annat har fått till följd att den svenska diskrimineringslagen inte längre räknar rasdiskriminering som en diskrimineringsgrund. Dessutom har både EU, Europarådet och FN liksom ett flertal NGOs som arbetar mot diskriminering och för minoriteters rättigheter kritiserat Sverige för att sakna statistik om fem av de sju diskrimineringsgrunderna och fyra av de fem nationella minoriteterna liksom om de grupper som drabbas av rasdiskriminering.
På grund av den upprepade kritiken från FN-håll utreddes jämlikhetsdatafrågan av DO 2012. Slutsatsen i DO:s rapport Statistikens roll i arbetet mot diskriminering är att jämlikhetsdata både kan och bör praktiseras i Sverige då både svensk lagstiftning avseende skydd av känsliga personuppgifter och EU:s Dataskyddsförordning (GDPR) samt Europarådets dataskyddskonvention tillåter bruket av jämlikhetsdata så länge det sker med syftet att motverka diskriminering och så länge de som tillfrågas i olika självsvarsformulär ger sitt samtycke till det.
Den svenska jämlikhetsdatadebatten bygger på ett missförstånd
Både i officiella sammanhang när svenska staten och regeringen försvarar sin negativa hållning till jämlikhetsdata och än mer i den offentliga diskussionen liksom även i riksdagsdebatter heter det regelmässigt att jämlikhetsdata handlar om registrering. Den svenska, negativa hållningen till jämlikhetsdata bygger med andra ord på ett missförstånd som säger att jämlikhetsdata handlar om att upprätta särskilda statliga register över exempelvis samtliga homosexuella, judar, romer, funktionsnedsatta eller transpersoner i landet.
Eftersom svenska folket är ett av de mest registrerade folken på jorden p g a folkbokföringsregistret och personnumret utgår svenskar i gemen antagligen från att alla länder på jorden registrerar sina invånare såsom Sverige gör. När den amerikanska regeringen presenterar data över inkomstskillnaderna mellan vita och svarta amerikaner, när brittiska DO publicerar siffror över andelen icke-vita direktörer eller professorer i Storbritannien eller när Indien offentliggör hur det går för landets urfolksbarn i skolsammanhang så tror svenskar i gemen antagligen att siffrorna är hämtade ur ett register när de i själva verket i samtliga fall har genererats via självsvarsformulär. Det innebär kort och gott att även om brittiska DO kan redovisa att endast en handfull procent av landets professorer är icke-vita så går det inte att identifiera exakt vilka dessa personer är då de har uppgett att de både är professorer och att de identifierar sig som icke-vita i självsvarsformulär som är anonyma och dessutom frivilliga att fylla i.
Vidare kan det möjligen också handla om att Sverige har en historia av tidigare ha registrerat religion, språk, ras och etnicitet i folkbokföringen vilket skedde under andra halvan av 1800-talet och första halvan av 1900-talet när rastänkandet nådde sin kulmen. Då liksom idag handlade det f ö om att invånarna i landet registrerades utan att de själva någonsin hade tillfrågats hur de själva identifierade sig. Det var Svenska kyrkan och andra företrädare för det officiella Sverige som bestämde vem som skulle registreras som exempelvis jude, finsktalande eller rom och idag är det Skatteverket som registrerar personer som exempelvis turkar eller ester när de själva kanske identifierar sig som kurder eller ryssar då folkbokföringen enbart utgår från födelse- och ursprungsland.
Minnet av att detta en gång förekom förklarar antagligen varför representanter för romerna, samerna och judarna ibland hyser en negativ inställning till jämlikhetsdata och felaktigt tror att det handlar om att de återigen ska registreras av svenska staten. Samtidigt härrör motståndet mot och inte minst missförståndet kring jämlikhetsdata främst från majoritetssvenskar och det oavsett politisk bakgrund, vilket flera studier om jämlikhetsdatafrågan i ett svenskt sammanhang har visat. Min kollega vid Karlstads universitet Peter Wikström och jag själv har exempelvis studerat den offentliga svenska jämlikhetsdatadebatten och kommit fram till att det fr a verkar vara högutbildade majoritetssvenskar som är mest emot jämlikhetsdata då de tror att det handlar om registrering. De majoritetssvenskar som förstår att jämlikhetsdata inte handlar om register menar ibland också att jämlikhetsdata riskerar att stigmatisera och ”hänga ut” minoriteterna såsom om det exempelvis skulle framgå att arbetslösheten bland Sveriges romer är skyhög.
Framtiden för jämlikhetsdatafrågan
Det har börjat röra på sig i organisations-Sverige och inom näringslivet. Flera fackförbund med DIK i spetsen frågar numera regelbundet sina medlemmar om hur de identifierar sig utifrån diskrimineringsgrunderna för att kunna kartlägga hur hög andel av medlemmarna som exempelvis ser sig som muslimer eller som icke-binära utifrån könsidentifikation. Samtidigt har ett flertal storföretag börjat experimentera med jämlikhetsdata i sina medarbetar- och även kundenkäter och ofta men inte alltid p g a att de svenska storföretagen numera generellt är multinationella och globala och i många andra länder i världen kräver de olika staterna och näringslivssektorerna den typen av data för att exempelvis kunna mäta representation bland de anställda och/eller räckvidd bland kunderna.
Därtill blir kritiken från EU, Europarådet och FN allt skarpare och därmed allt svårare att ignorera för ett land som fortfarande värnar om sina olika minoriteter i en långt högre grad än flertalet stater på jorden medan ett växande antal minoriteter såsom sverigefinnar, hbtq-personer, funktionsnedsatta, afrosvenskar och muslimer numera är för jämlikhetsdata och önskar data, siffror och statistik om sina egna demografiska ”medlemmar”.
Slutligen fortsätter den svenska befolkningssammansättningen att bli än mer heterogen för varje år som går och mycket tyder t ex på att Sverige är det land i västvärlden som bl a inhyser den fjärde högsta andelen svarta invånare efter USA, Frankrike och Storbritannien och den fjärde högsta andelen öst- och sydostasiater i Europa efter Nederländerna, Frankrike och Storbritannien samt den tredje högsta andelen muslimer i Europa efter Frankrike och Bulgarien utöver de övriga Balkanländerna. Dessutom tyder det mesta tyvärr på att de redan astronomiska klyftorna mellan invånarna med svensk och även nordisk bakgrund och invånarna med utomeuropeisk bakgrund blir alltmer extrema och även det för varje år som går.
Den offentliga statistiken, baserad som den är på folkbokföringsregistret, klarar därför inte längre av att beskriva den svenska totalbefolkningen och den svenska ojämlikheten i siffror och den fortsatta avsaknaden av data och siffror rörande fem av de sju diskrimineringsgrunderna, fyra av de fem nationella minoriteterna och de olika icke-vita grupperna som utsätts för rasdiskriminering gör därför att den generella välfärdspolitiken som syftar till att utjämna ojämlikheter samt antidiskrimineringspolitiken som främjar likabehandling och inkludering famlar helt i blindo. Snart kommer den situationen både att bli ohållbar och alltmer absurd så till slut kommer regeringen och staten att tvingas ta tjuren vid hornen och inleda ett arbete med att börja samla in jämlikhetsdata.
Tobias Hübinette
Lärare och forskare vid Karlstads universitet
