Fröknarna på den klosterskolan jag (Patrik) tillbringade mina grundskoleår på var nunnor och man tilltalade dem Syster. De hade alltid samma sorts kläder på sig; lång svart eller grå klänning och nunnedok som dolde håret (inte alltför olikt en hijab).
Nunnor är vanliga människor som oss andra, men med en viktig skillnad. Alla har någon gång under livet kommit fram till att de vill viga sitt liv till Gud. Det krävs en rätt extrem inställning till livet för att totalt avsäga sig ett normalt liv. Men under min skolgång betraktade jag det som helt naturligt – så hade ju alla mina lärarinnor gjort.
I vissa fall låg det en uppenbar tragedi bakom livsvalet. Vad hade egentligen hänt Syster E, den unga glada Syster vi hade på fritids? Hon som vi inte lät stå i mål på fotbollen för att hon hade en orättvis fördel då hon kunde rädda bollen med sin långa klänning. I andra fall kändes livsvalet mer logiskt. Som i fallet med Syster I, som använde sig av tysk disciplin på ett sätt som hade gett Himmler mindervärdighetskomplex. Syster I försakade ingen livsglädje inlåst i ett kloster.
Katolska skolan hade mest vanliga lektioner. Men det fanns också mycket som var annorlunda. Varje morgon inleddes med att vi tillsammans försökte komma i telepatisk kontakt med den överjordiska varelse nunnorna kallade Gud. Samma sak innan varje måltid. Vem var det egentligen vi försökte komma i kontakt med?
För nunnorna och mitt barnjag var svaret självklart. En utomjordisk varelse som var snäll och kunde ordna saker. Barnatro! Om man bara bad tillräckligt innerligt så kunde verkligheten magiskt ändra sig på ett förmånligt vis.
Morgonmässorna på tisdagar varade en skoltimme. Katolska präster anser sig genomföra ett riktigt trolleritrick – transubstinationen – förvandlingen av kex och vin till Jesus kött och blod. Ingen sekulariserad halvritual som i Svenska kyrkan, utan fullfjädrad magi. Som barn tittade jag med förundran på ögonblicket då förvandlingen skedde. Vad var det som hände? Trollformeln lästes, den ene korgossen pinglade med en pingla, och voilá – vadå?
Att något magiskt hade inträffat försäkrade alla vuxna runt omkring mig. Utom mina föräldrar. I min barndom var mina föräldrars förklaring att ”katoliker bara tror att det sker en förvandling” fullständigt logisk. Nu tycker jag det är väldigt konstigt. Om det inte inträffade något magiskt, vad höll de vuxna då på med där framme? Lek? Någon borde väl ställa sig upp som i sagan om Kejsarens nya kläder och påpeka att allt är på låtsas? Men nej.
Med ett barns tillit tog jag till mig den här typen av motsägelser och övernaturligheter. Den religiösa upplevelsen bär för ett barn med sig glädje över känslan att vara ”ett med Gud”, men också sig skräck över att straffas för evigt av Djävulens alla demoner i någon av helvetets inre kretsar.
Allt det här trodde jag på när slutade skolan. Vilken möjlighet har ett barn att skilja det lärare lär ut som är på riktigt ifrån det lärare lär ut som är på låtsas? Jag klarade det inte. Med en ordentlig dos barnatro slutade jag klosterskolan och gick ut för att möta verkligheten. Den här sortens indoktrinering är själva poängen med religiösa skolor – varför skulle de annars finnas?
Patrik & Janna
