I den allra första början, när människor mer systematiskt och i grupp började tänka i de banor som vi idag kallar för humanism, så var paradoxalt nog en viktig uppgift att slåss för rätten att vara vidskeplig. Vid den tiden var samhället i västerlandet – för det var ju här humanismen blev humanism – så ordnat att bara en sorts vidskepelse var tillåten. Det fanns några få varianter, med sinsemellan ganska små skillnader, men som ändå gav upphov till förbluffande mycket våldsamheter.
Religionskrigen och de systematiska våldsdåden begångna mot så kallade ”kättare” var det ”stora onda”. Och att människor blev fascinerande av vid den tiden ny kunskap om egyptisk ockultism, eller andra typer av vidskepelse som avvek från den accepterade, hegemoniska vidskepelsen, var ”det lilla onda”. Det var en enkel sak att ta parti för det lilla onda, mot det stora onda.
Så småningom blev denna attityd, via upplysningstänkandet, också alltmer utbredd även bland andra än de tidiga humanisterna. Efter John Lockes ”Letters Concerning Toleration”, prövades försiktig tanken om religionsfrihet. Montagine formulerade sig så, att ”det är att fästa mycket stor tilltro till våra egna förmodanden, om vi bränner en annan människa levande på grund av dem…”. Det tidigare så utbredda religiösa våldet minskade gradvis i Europa – men å andra sidan flyttade det fortfarande ut i resen av världen via kolonialismen.
Men tanken om att staten bör vara helt neutral i livsåskådningsfrågor går betydligt längre än att den bara ska vara tolerant mot andra uppfattningar än de den själv håller för hegemoniska. I praktiken – eftersom de stater som nu existerar alltid haft en social och kulturell historia av religiöst tvång och upprätthållande av en viss livsåskådningshegemoni – finns det inte riktigt några stater som i helt strikt mening är sekulära.
I Sverige pekar Humanisterna återkommande på några få bastioner, där den tidigare statskyrkan ännu särbehandlas. Nyligen lyckades vi spränga frågan om trossamfund måste omfatta religiösa föreställningar för att få del av de fördelar som staten erbjuder under förment neutrala former. Men det finns också många andra frågor där religionernas historiska ställning gör sig påmind. En sådan sak är att det i Sverige är förbjudet att gifta sig om du redan är gift. I andra länder är det inte det. Båda fallen är i regel en följd av vilka föreställningar som funnits historisk kring äktenskapets roll och syfte i de förhandenvarande statsreligionerna.
Måste då alla dessa rester spåras upp och utplånas, om vi till slut ska uppnå målet om en sekulär stat? Inte nödvändigtvis. Lika lite som själva formen måste ändras. Om månggifte är förbjudet idag, betyder inte det att det måste vara tillåtet i morgon. Det kan vara det, men måste inte. Den sekulära staten gör vad den gör på grunder som är sekulära. Vilka former som våra samhällsinstitutioner ska anta, ska grundas på skäl som är relevanta för alla samhällsmedborgare – inte på att en historiskt dominerande religion tyckte så. Det praktiska resultatet kan vara det samma, eller olika, men skälen måste vara annorlunda. Det är i detta avseende som sekularismen är radikal. Den sätter likabehandling av alla medborgare och deras intressen före historien och dess långa skugga. Denna uppfattning möter ännu på motstånd. Det heter att den vill göra oss historielösa. Det vill den inte. Den syftar till att granska alla formella såväl som informella normer för hur staten agerar och avpollettera de som inte håller måttet.
SEKULÄR av latinets ”saecular”, vilket
betyder ”som hör till världen”.
Sekulär stat: En stat som är fri från
religiös kontroll och där religiösa principer
inte styr lagstiftningen.
Vi blir nu nästan dagligen påminda om varför detta är viktigt. USA var en av de första staterna som grundades med det uttalade målet att vara sekulär. ”Congress shall make no law respecting an establishment of religion…” Trots det begicks rader av övergrepp mot ursprungsbefolkningen i de områden som USA inkorporerade, på religiösa grunder. Idag ifrågasätts hbtq-personers rättigheter och kvinnors rätt till medicinsk och kroppslig autonomi med religiösa argument. Allt flera samhällsinstitutioner åläggs dessutom att bryta mot det första tillägget till konstitutionen.
Det religiösa våldet som gjort ett olyckligt återinträde i dag, syftar till att etablera auktoritära normer som begränsar makten. Den fria medborgaren ska inte kunna vara vem som helst. Det blir en fråga om inte bara religiös tillhörighet utan också om kön, hudfärg, funktionalitet och sexualitet. Sekularismen är ytterst det enda skyddet mot detta. Och bara om den sekulära staten upprätthålls ordentligt.
Ulf Schyldt
Humanisterna Stockholm
