En personlig tro på märkligheter är inget hot. Men religion i organiserad, social och politisk form är inte en privat angelägenhet. Organiserad religion söker makt över liv, lagar och samhällen; den kräver undantag, immunitet och privilegier. Därför måste den bemötas – inte med vördnad utan med kritik.
Religiösa läror innehåller ofta någon sorts anspråk på att vara moralens källa. Men moral som bygger på himmelska belöningssystem är bara lydnad. Humanism bygger på ansvar, inte underkastelse. För att vara god krävs inga heliga böcker. Religiösa tar sig rätten att påverka skolor, lagar, andras kroppar och kärleksliv. Religion är sällan ett kors runt religiösas egna halsar utan oftare ett koppel runt andras.
Religionens förhållande till vetenskap är inte neutral. Kyrkor, moskéer och tempel motsätter sig kunskap som hotar deras dogmer. Vi kan se det varje dag i debatter om evolution, sexualundervisning och medicinsk forskning runt hela jordklotet. Religioner har gång på gång satt käppar i hjulen för mänskligt kunskapssökande och framsteg.
De religiösa skrifterna, som vi ska behandla med sådan varsamhet, är moraliskt motsägelsefulla dokument från förvetenskapliga tider. När det i en och samma text står att man ska älska sin nästa och stena olydiga barn så räcker det inte med att ”inte ta det bokstavligt”. Vi måste våga säga att det där är inte heligt – det är knäppt. Att välja ut det goda och ignorera resten kräver ett etiskt filter och det filtret är allmänmänskligt, inte gudomligt.
Lika illa är det med sanningsanspråken. De bör inte omges av respekt, utan av kritisk blick och kontinuerlig granskning – som vilka sanningsanspråk som helst. Den som hävdar att en gud gett hela mänskligheten en uppsättning fakta och etiska regler har lämnat det privata och trätt in i det offentliga samtalet. Där gäller samma regler för alla: evidens, logik och konsekvens. Inte ”du får inte ifrågasätta min tro” – det är att infantilisera både debatten och de religiösa anspråken. Trosfrihet betyder att du får tro vad du vill, inte att andra ska behöva visa respekt för påståenden som i vilket annat sammanhang som helst hade betraktats som kokobello.
Alltför ofta blandas religion ihop med kultur och får med detta ett skydd som vore otänkbart för andra företeelser. En tradition är inte helig bara för att den är gammal och lokal. Om en kultur inskränker flickors och kvinnors frihet, förbjuder samkönad kärlek, eller delar in människor i rena och orena, då är det inte kultur utan diskriminering. Särskilt problematiskt blir det när det handlar om barn. Inget barn föds kristet, muslimskt eller hinduiskt. Barn föds nyfikna. Att ge dem religion innan de fått verktyg att tänka kritiskt är som att sätta skygglappar på dem från födseln. Alla barn bör ha rätt att få vänta att välja livsåskådning själva.
Religion påstås handla om fred, kärlek och tolerans. Men när religiösa företrädare kräver tolerans, gäller det sällan andras rätt att leva annorlunda, utan bara den egna rätt att slippa bli ifrågasatta. Rätten att tro vad man vill betyder inte rätten att slippa kritik, än mindre rätten att styra andra. Många religiösa kräver respekt, men visar själva noll respekt för andra.
Världen har betalat ett högt pris för religiositet. Religiösa krig, åsiktsförtryck, kvinnoförakt, könsapartheid, hbtqhat, slaveri – i alla dessa tragedier har religionen stått i själva epicentrum. Inte som tröst, utan som rättfärdigande.
Vi människor kan bättre. Vi har skapat konst, vetenskap, demokrati, filosofi, teknik och rättvisa – inte tack vare religionen, utan trots den. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma tillsammans om vi slutade böja knä inför påhittade gudar och i stället stod upp för varandra.
Patrik Lindenfors
