Religionskritik i religiös dräkt
Det är ett sjuhelvetes liv hon levt, Elisabeth Ohlson, och utställningen över hennes livsverk som just nu (fram till 2:a november) kan beskådas på FABRIKEN i Bästekille, i hjärtat av Österlen, gör hennes minne rättvisa. Elisabeth avled i cancer i oktober 2024 och därmed gick Sveriges modigaste, mest kompromisslösa konstnär ur tiden. Hon lämnar efter sig Sveriges och kanske världens mest omskakande religionskritik som får sin styrka just utifrån sitt religiösa bildspråk.
Hon bröt tabun bara genom att vara. Som lesbisk kvinna var hon aldrig riktigt välkommen vid det kristna bordet, trots uppväxten i ett troende hem med accepterande föräldrar. Hennes stora genombrott som konstnär kom i och med den uppmärksammade utställningen Ecce Homo, en utställning med övervägande religiöst formspråk men med HBTQI-personer i rollerna. Utställningen fick enorm uppmärksamhet och skapade debatt både inom och utanför kyrkans värld. I anslutning till utställningens början ställde en italiensk journalist frågan om vad hon trodde påven skulle tycka om bilderna. Elisabeth skrattade åt absurditeten i att påven skulle få se bilderna och bry sig, men snart kände hela den religiösa världen till bilderna och den dåvarande ärkebiskopens KG Hammars påvebesök ställdes in.
Ecce Homo-utställningen ansågs högeligen kontroversiell. Internationellt anses Ohlsons version av Leonardo da Vincis Nattvarden som ett av världens mest kontroversiella konstverk. Och nationellt anmäldes utställningen vid tillfället för hatbrott av kristdemokraten och evangelisten Allan Nielsen. Denne höll svavelosande predikningar mot syndigt homosexuellt leverne. Sagda Nielsen finns faktiskt med i Ohlsons senare verk, då som transkvinnan och aktivisten Maria, i rollen som ormen i altartavlan Paradiset som Ohlson skänkte till Svenska kyrkan i Malmö.
Utställningen på FABRIKEN ger en god bild av Ohlsons imponerande produktion. Den omsluts av gåshudsknottrande texter skrivna under Ohlsons sjukdomstid och utgör en tillbakablick av en konstnär som, med rätta, förefaller nöjd med sin livgärning. De numera klassiska bilderna från Ecce Homo hänger där, lite utanför sin komfortzon, de skulle behöva sitt sakrala, kyrkliga sammanhang för att riktigt komma till sin rätt som protest. Från en TV-skärm erbjuder transprästen Ann-Christine sin kristna välsignelse.
Utställningen visar även andra sidor av Ohlson: Ögonblicksbilden av den katolska prästen som tar struptag på FEMEN-aktivisten. Ohlsons porträtt av makthavare och kändisar, ett levebröd hon utförde med stil och hjärta. Några av mina personliga favoriter är nog hennes kraftfulla Caravaggio-porträtt av funktionshindrade i kunglig skrud i porträttserien Porträtten som aldrig målades.
Förutom en kort uppsägning av sitt medlemskap i Svenska kyrkan under de värsta haten och hoten i anslutning till Ecce Homo-utställningen förblev Ohlson religionen trogen. Utan att någonsin göra avkall på sin kritik av kyrkan och kyrkans män. Inte heller backade hon i sina krav på att ge en plats för de svagaste i det religiösa rummet. För detta tilldelades hon 2009 Humanisternas Hedeniuspris.
De svagaste är de starka i Ohlsons ikoniska bilder. Den smärtsamma dokumentationen av en man som förlorades i AIDS-epidemin hade kunnat få ta större plats och hade kunnat utgöra en logisk bro till Ohlsons avslutande och slutgiltiga projekt om Döden, andras såväl som hennes egna. Icke desto mindre är detta en oerhörd utställning där konstnärinnan visar styrka även i sitt allra sista och svagaste ögonblick där hon själv trycker på kamerans utlösare tre dagar innan sin död.
Tack för ett liv väl levt. Jag bugar.
