I en diskussion om kvacksalveri är det lätt att tänka på skojare i vit rock eller påstådda mirakelkurer utan vetenskaplig grund. Men kvacksalveri kan även beröra bredare fenomen, som när religiösa och andliga metoder lovar hälsa och bot utan egentlig medicinsk verkan. Det här har jag sammanfattat i en forskningsartikel från 2019: Divine Placebo: Health and the Evolution of Religion. I artikeln går jag igenom hur religiös praktik kan påverka människors hälsa, bland annat genom livsstil, sociala nätverk och placeboeffekter.
Artikeln tar sin början i frågan om varför religion finns överallt och vad dess potentiella hälsofördelar kan ha betytt för dess spridning. Det finns religion i alla kända mänskliga samhällen, vilket lett till att forskare sökt universella förklaringar. Här finns tre centrala observationer av religiös påverkan på hälsan (1) religiösa behandlingar bygger ofta inte på faktiska, aktiva ingredienser, utan på rituella eller andliga metoder som bäst kan beskrivas som placebo; (2) när religiositet ger faktiska hälsofördelar, handlar det oftast om påverkan från en mer hälsosam livsstil och effekten att vara inbäddad i sociala nätverk – inte om mirakel; (3) det finns påtagliga likheter mellan religiösa ”helande” ritualer och de metoder inom alternativmedicin som framkallar placeboeffekter. Alla dessa tre vägar betyder att det kan uppstå såväl verkliga som inbillade hälsoeffekter vid religiös praktik, något som i förlängningen kan få religion att framstå som verksam behandling och därmed vidmakthållas kulturellt.
Historiskt finns åtskilliga exempel på vad man i dag skulle kalla kvacksalveri med religiösa förtecken. Ett av mina exempel är vallfartsorten Lourdes i Frankrike, där miljontals människor varje år söker bot genom att bada i eller dricka det ”mirakulösa” vattnet. Pilgrimerna kommer i hopp om helande, trots att framgångsstatistiken är marginell – den är faktiskt långt under den spontana tillbakagången man kan för en del sjukdomar, som cancer.
Ett annat exempel är ifugao-folket på Filippinerna, vilka menar att sjukdomar orsakas av olika andar. Patienten själv ligger ofta passiv och orörd i riten, medan offerritualer och böner riktas till de övernaturliga krafterna. Här finns ingen aktiv medicinsk substans eller åtgärd som angriper en mikrob eller reparerar en kroppsskada. Ändå kan patienter rapportera viss förbättring, vilket med stor sannolikhet är kopplat till placeborespons eller naturlig förbättring över tid, som sedan felaktigt tillskrivs helandeceremonin.
Ett annat tema i min genomgång är forskning som visar korrelationer mellan religiositet och hälsa, framför allt i USA. Statistiska samband antyder att religiösa personer i vissa kontexter röker mindre, stressar mindre, motionerar mer och har tillgång till tätare sociala nätverk. Dessutom kan gudstjänster och trosgemenskaper ge en känsla av meningsfullhet. Allt detta bidrar ofta till bättre självskattad hälsa och ibland även mätbara effekter, exempelvis lägre blodtryck och lägre kolesterolnivåer
Men den positiva kopplingen återfinns inte överallt. I vissa delar av världen – där religiositet inte är norm – tycks icke-religiösa personer snarare rapportera bättre hälsa än religiösa. Bakom många av dessa samband ligger alltså snarare olika livsstilsfaktorer och sociala mönster än någon övernaturlig kraft.
Kärnan i min genomgång är dock placebo: den effekt som uppstår när en person är övertygad om att en behandling ska fungera, vilket i sin tur kan dämpa smärta, minska oro eller till och med trigga kroppens egna läkningsmekanismer. Här finns mycket från placeboforskningen att dra ifrån. Dyr medicin fungerar bättre än billig, en snygg, märkesförpackad sockerpillerbehandling ger ofta starkare effekt än ett billigt piller utan varumärke, och så vidare.
Religiösa ritualer, böner och symbolik kan skapa liknande förväntningar: när en människa tror starkt på ett gudomligt ingripande eller en andlig process, aktiveras likartade biologiska och psykologiska mekanismer som när en patient blir lugn av en vitrocksklädd läkares förtroendeingivande samtal. Men det finns också noceboeffekter, en negativ version av placebo, där negativa förväntningar i stället kan ge ökade smärtor och sämre hälsa. Det är inte svårt att se parallellen till religiösa föreställningar om förbannelser och onda andar – om man är övertygad om att vara besatt kan det ge starka sjukdomssymptom.
Att vissa helandemetoder kan klassas som kvacksalveri blir tydligt där riterna saknar varje aktiv, medicinsk komponent, men ändå lyckas övertyga människor om att de funnit bot. Förklaringen är inte att det mystiska egentligen är verkningslöst – tvärtom kan själva ritualen, tron och det sociala sammanhanget ge påtagliga psykologiska och ibland fysiologiska effekter. Men i ett vetenskapligt ljus saknas sakliga bevis för att en allsmäktig gud, en anmodad skyddsande eller en dyrt köpt mirakelolja botar på det sätt som utlovas. Stora delar av mänsklighetens historiska och nutida andliga läkekonst kokar egentligen ner till att man manipulerar förväntningar, inre föreställningar och gruppstöd i stället för att behandla sjukdomsorsaken.
Förklaringen till varför religion har en så dominerande plats i människors liv genom historien kan därför också sökas i hur religiösa helandemetoder faktiskt kan skapa vissa faktiska (om än indirekta) hälsofördelar och upplevda förbättringar. Den evolutionära hypotesen är att positiva effekter på hälsan, oavsett om de är verkliga eller uppfattade, gynnar både individens chanser att överleva och föra vidare gener, och samtidigt stärker själva religionens kulturella spridning. I ett samhälle där ritualerna upplevs ge förbättring av sjukdomar, blir tron mer attraktiv. Denna positiva feedbackmekanism cirkel har sannolikt bidragit till att religioner – och deras tillhörande helandetraditioner – bevarats och formats genom både biologisk och kulturell evolution.
Från ett kvacksalveriperspektiv kan det vara det intressant att beakta hur religiösa helare och självutnämnda gurus kan locka anhängare med samma typ av löften som högtravande marknadsföring av verkningslösa preparat. I båda fallen drar man nytta av människors hopp, ibland desperation, och vår naturliga benägenhet att vilja tro på enkla lösningar.
Placebomekanismerna är djupt mänskliga och kan få vem som helst, oavsett bildningsnivå, att uppleva viss lindring. Dessutom har gruppgemenskap och socialt stöd en egen, tydligt hälsofrämjande effekt. Detta gör det svårt att helt avfärda alla religiösa (eller alternativa) metoder som irrelevanta, eftersom vissa effekter bevisligen existerar. Men om man är angelägen om att främja verklig hälsa med evidensbaserad vård, måste man vara medveten om att denna typ av självläkning snarare handlar om förändrade förväntningar, stressminskning och socialt stöd – inte om att man trollar bort bakterier eller tumörer med magi.
En del aspekter av religion kan också ha medfört sundare livsstil (till exempel avhållsamhet från alkohol och droger), medan andra aspekter byggt på rena placeboformer, som stark tro på botande genom böner eller ritualer. Sammantaget har detta kunnat hjälpa religionens övertag i många samhällen: den som blir ”botad” – eller bara mår bättre av gemenskapen – tackar i regel ritualen, prästen eller gudomen. Och i de fall där någon inte blir bättre finns alltid nya förklaringar redo: man hade inte tillräcklig tro, det var en annan ande som störde, eller så satte högre makter patienten på prov.
Religion fungerar delvis som en social variant av placebo, och placebo är inte nödvändigtvis värdelöst – det är bara inte vad det utges för att vara. I stället för en gudomlig eller magisk kraft är det kroppen och psyket själva som, via komplexa processer, ger lindring eller ökat välbefinnande. Genom att förstå dessa mekanismer kan vi kanske bättre genomskåda nyare former av mirakelkurer och hjälpa människor att skilja mellan det som verkligen hjälper och det som mest säljs in med vackra ord och storslagna löften.
Patrik Lindenfors
