Problemen med “existentiell hälsa” – i dialog med Torbjörn Tännsjö

Du har reagerat mot uttrycket existentiell hälsa och pratat om flum. Vilket är problemet?

— Problemet är att då religiösa och flummigt filosofiska tankar ses som medel till hälsa måste vi tala om kvacksalveri. Och sådant är ofta farligt. I bästa fall är det harmlöst, en onödig kostnad, i värsta fall är det vilseledande och får patienter att välja bort vård som har ett stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet.

Vilka är exemplen?

— Om vi tar det harmlösa först, clowner i vården! De gör, då de lyckas, stor nytta genom att göra vardagen lättare för barn och ibland äldre, som tvingas tillbringa långa tider på sjukhus. Här finns inte heller någon risk för sammanblandning. Deras roll är klar. De underhåller, de botar inga sjukdomar.

Och mera?

— Religionen vid våra sjukhus är ibland lika harmlös som clownerna. Patienter som är bundna för lång tid vid en sjuksäng erbjuds religiösa tjänster, som de önskar men inte skulle kunna erhålla utan sjukhuskyrkan. Hit hör samtal med en förhoppningsvis förstående präst, nattvard om så önskas och bön. Men just bönen kan vara problematisk. Det finns en risk att den får ersätta verksamma terapier. Och det finns värre exempel än så. Tänk på den unga tvåbarnsmodern, som blodvägrar sig till döds. Representanter för församlingen, de äldste i Jehovas vittnen, ber för henne och försöker stärka hennes mod när hon väljer döden framför en blodtransfusion.

Vad sägs då om filosoferna?

— Här möter vi en ny grupp. Filosofiska samtal i regi av Svenska Sällskapet för Filosofisk Praxis. Vid åtminstone en sjukhusinrättning har de fått en roll att spela där pretentionen verkligen är att bota sjuka. Detta är bisarrt. Sällskapet utgörs av en grupp glada amatörer, som arrangerar filosofiska samtal. Detta är normalt oskyldigt och kanske till och med av värde. Vad man gör är att man lajvar filosofi i Sokrates efterföljd och inbjuder till fri spekulation kring traditionella filosofiska ämnen. Detta har nog underhållningsvärde för många som deltar. Hos en och annan väcks kanske också ett äkta intresse för filosofi — och en insikt om att vägen till kunskap och förståelse av ämnet är lång och mödosam.

Men var inte dialogen redan Platons verktyg?

— Det är något tragikomiskt i den ansatsen.  Platon valde ofta att uttrycka sina tankar i dialogform. Vissa av dialogerna håller hög litterär klass. Det kan vara underhållande att också försöka efterhärma dem i något slags filosofiska rollspel. Sanningen är dock att Platon ofta uttrycker svåra och djupsinniga ståndpunkter i dessa dialoger, vilka går förlorade vid en ytlig läsning. Jag skulle till och med vilja påstå att om man inte har en grundläggande insikt i ämnet förstår man inte vad dessa dialoger handlar om. Klassikerna är spännande att läsa, men vill vi förstå dem måste vi först skaffa oss grundläggande insikter i ämnet. Det har trots allt hänt mycket sedan antiken. Vi har kanske inte löst problemen, men vår förståelse av dem har ökat, viktiga distinktioner har tillkommit. Allt detta ger oss en möjlighet, om vi vill göra oss den mödan, att tänka vidare i filosofin utifrån klassikerna.

Är alltså Sällskapet för filosofisk praxis problematiskt?

— Jag var skeptisk då de filosofiska samtalen via Norge sökte sig till vårt land. Det fanns ett ibland uttalat, ofta outtalat löfte om att sådana samtal skulle kunna leda till bättre mental hälsa. Nu skulle man väl bruka modeordet ”existentiell” hälsa. När man skapade sådana förväntningar rörde man sig vid gränsen för kvacksalveri. Då man nu får ekonomiskt understöd av regionen för att verka inom den reguljära och av regionen finansierade sjukvården har man överskridit den.

Torbjörn Tännsjö
(& Patrik Lindenfors)