Folkhälsomyndigheten har fått i uppdrag av regeringen att utreda begreppet ”existentiell hälsa”, något Torbjörn Tännsjö ställer sig djupt kritisk till. I en text på DN Debatt 2025-02-16 menar han att det antingen rör sig om ett otydligt och flummigt begrepp eller om ett uttryck för en viss religiös och filosofisk övertygelse som inte hör hemma i svensk sjukvård. Hans argumentation kretsar kring hur ”existentiell hälsa” skulle kunna definieras och vilka konsekvenser det kan få om man försöker införliva detta med vården.
För det första pekar Tännsjö på att Folkhälsomyndigheten redan i en delrapport uppgett att det är svårt att ge en entydig definition av existentiell hälsa. Han anser att även om myndigheten hade arbetat mer systematiskt, hade slutsatsen blivit densamma: begreppet har ingen självklar plats i hälso- och sjukvården. Detta är extra problematiskt i och med att området berör djupt filosofiska frågor som dödens natur, meningen med livet, Guds eventuella existens och moraliska sanningars status – frågor som traditionellt behandlas av filosofer snarare än av medicinsk expertis.
Tännsjö presenterar därefter tre möjliga tolkningar av begreppet. Den första är att existentiell hälsa skulle innebära att en person har löst, eller åtminstone kommit fram till klara slutsatser om, de existentiella frågorna. Detta skulle då innebära en slags ”korrekt” förståelse av vårt mänskliga läge. Även om många säkert önskar en sådan förståelse, menar han att detta inte är något som sjukvården kan eller bör hantera. Han gör här en tydlig skillnad mellan hälsa i vardaglig mening (som ofta handlar om kroppsligt välbefinnande och fungerande funktioner) och den intellektuella eller andliga dimension som existentiell hälsa skulle kunna stå för.
I sin andra tolkning diskuterar Tännsjö möjligheten att reflektion över existentiella frågor i sig skulle leda till bättre fysisk hälsa, exempelvis genom sänkt blodtryck eller förbättrade blodsockervärden. Om det vore sant, framhåller han med viss ironisk glädje, skulle det kunna betyda nya arbetsmöjligheter för moralfilosofer som då skulle kunna ”förskrivas” av läkare. Han konstaterar dock att de studier som pekar på en sådan koppling oftast visar att förbättrad hälsa kommer av konkreta livsstilsförändringar, snarare än av själva tankearbetet. Därför finner han inte skäl att ge reflektion över existentiella frågor en särskild plats som medicinsk metod.
Slutligen tar Tännsjö upp en mer religiös tolkning av existentiell hälsa, nämligen att en viss tro – exempelvis på Gud, moralisk ordning eller en mening som garanteras uppifrån – kan ge frid och därigenom förbättrad hälsa. Även om en sådan tro kan ge människor tröst och bättre värden för blodtryck eller vikt, argumenterar han att det är fel av vården att uppmuntra en specifik livsåskådning. Skulle tron dessutom visa sig vara falsk, blir den en livslögn som man inte kan anse att staten ska främja.
Sammanfattningsvis menar Tännsjö att existentiell hälsa, oavsett vilken tolkning man använder, är otjänlig som folkhälsobegrepp. Han uppmanar därför Folkhälsomyndighetens ledning att avvisa uppdraget och värna sjukvården från vad han betraktar som rent flum.
Sammanfattning av ”Flummet måste ut ur folkhälsan” av Torbjörn Tännsjö
DN Debatt 2025-02-16
