Vad är meningen med livet? Vad är det för en kraft som driver livet framåt? I denna text skall jag försöka besvara några av dessa frågor. Jag gör dock inga anspråk på att detta skall vara någon helt uttömmande förklaring. I stället för att direkt utgå från en mänsklig synvinkel, tänker jag välja en annan väg. Jag tänker gå tillbaka 4 miljarder år i tiden och söka ursprunget till själva livet.
I en grå forntid, när jorden ännu var ung och het, bestod atmosfären till stor del av vattenånga. Jorden svalnade av långsamt, och till slut var temperaturen tillräckligt låg för att jordskorpan skulle kunna bildas. Efter ännu en tid hade temperaturen sjunkit ytterligare och vattenångan kunde kondenseras till vattendroppar. Regn började falla; det föll i hundratusentals år. Hav bildades.
I havet hade många olika ämnen löst sig, t.ex. kol och kväve. Under påverkan av det starka solljuset ägde kemiska reaktioner rum. Olika kemiska föreningar bildades. Vissa hade förmågan att reagera vidare, andra inte. Endast de som kunde fortsätta att reagera gjorde det. Efterhand bildades mer komplicerade ämnen. En del ämnen kunde reagera så att de kunde göra kopior av sig själva. Vissa hade en större förmåga än andra att bilda nya kopior — av dessa blev det naturligtvis fler. Dessa kunde bilda nya föreningar, kanske med ännu effektivare kopieringsförmåga. Utvecklingen gick således mot en mer och mer effektiv kopierings- och överlevnadsförmåga. Nu kan man börja kalla dessa kemiska reaktioner liv. Under årmiljonernas lopp ”upptäckte” organismerna nya möjligheter att öka livsdugligheten. Klorofyllet var en sådan ”upptäckt”, som används av växterna för att skaffa fram energi åt livets kemiska reaktioner. Vid fotosyntesen omvandlas solenergi till kemisk energi, samtidigt frigörs syre. Syret är nödvändigt för att de levande organismerna skall kunna omvandla energi. Djur som ordnade sin energi genom att äta de energirika växterna uppstod. Alla organ i organismerna tjänar till att öka livsförmågan. Ja, även den mänskliga hjärnan tjänar samma syfte.
Slumpen, som skapade de första levande föreningarna, behövs ej längre, ty livet skapar sina egna förutsättningar och livsviljan driver det framåt. Livet har skapat valen, det stora däggdjuret i havet, och livet har skapat människan. Människans främsta uppgift måste vara att främja livet. Inser hon inte detta kommer hon att gå under, precis som de kemiska föreningar som saknade livskraft. Men ännu så regerar livet här på jorden och kanske någon annanstans också.
Mikael Bonnier
