Om att nå ut till universitetsvärlden

Då Örebro är en universitetsstad har vi inom vår lokalförening ofta tagit upp frågan om att nå ut till universitetsvärlden. Det är en fråga jag gärna engagerar mig i och vill arbeta vidare med.

Det var under min egen tid som universitetsstudent i Örebro som jag kom i kontakt med Humanisterna. Jag har fått en ickereligiös uppfostran och hade inget större intresse för religiösa frågor förrän i 25-årsåldern då jag började fundera mycket kring ”livets stora frågor” och min egen existens. När jag sökte grupper och sammanhang att diskutera dessa frågor inom så visade sig många studentföreningar stå med armarna öppna redo att ta emot mig. Samtliga av dessa organisationer var dock inriktade på religiösa åskådningar; vissa med en tydlig konfessionell inriktning, andra mer liberala men med en tydlig inriktning på det övernaturliga och ”andliga” begrepp som jag, med min godaste vilja, inte kunde förhålla mig oskeptisk till.

När jag till slut upptäckte Humanisterna och mötte en organisation som förespråkar sekulära värderingar och människovärde på ett sätt som är så självklart för många av dagens universitets-och högskolestudenter, så förbluffade det mig hur osynlig den uttalat sekulärhumanistiska livsåskådningar är i studentvärlden.

Jag ser det som ett väldigt bra mål att visa dagens studenter att religionen inte har ensamrätt på de frågor som vi alla grunnar på någon gång i livet.

Petter Kristiansson
styrelseledamot

Ex-troende och sekulär humanist

Förutom att Örebro är en studentstad, finns det här också gott om kyrkor. Och där  det finns många kyrkor, finns det också gott om personer som lämnat kyrkan. Det är något som märks extra tydligt i Örebros styrelse just nu, då flera av styrelsemedlemmarna är ex-troende. Två av dem är Filip Granberg och Mathilda Fagergren. Här är deras ord om varför Humanisterna är viktiga för dem.

Som ungt jehovas vittne så hade jag en visshet om att jag hade ”sanningen”. Jag visste om andra religioner och världsåskådningar, men de var inte grundade i just de dogman som jag hade blivit tilldelad sedan födseln, så de var för mig främmande och konstiga.

Jag kände empati för mina stackars ”världsliga” (icke-vittnen) vänner och tyckte att det var så synd att de inte hade samma tur som jag att födas in i den enda sanna religionen. Jag fick under hela min uppväxt se illustrationer som visar hur syndarna ska slaktas vid Harmageddon, och hur Paradiset kommer att växa fram genom den extrema förödelsen av världsliga syndare så som mina jämnåriga klasskamrater.

Man lär sig att kompromissa sin empati så man ser världsliga som syndare som kommer att dö om de inte blir Jehovas Vittnen. Samt så ser sina bröder och systrar i församlingen som genuint goda människor som man kommer dela evigheten med.

Det vände slutligen för mig när jag insåg att jag bryr mig mer om vad som är sant och på riktigt än vad jag tror är fallet. För bara tro räcker inte om man vill förstå verkligheten vi delar.

Humanismen för mig har varit ett nytt förhållningssätt baserat på fakta och empati, och det är så viktigt att ex-troende som jag och många andra kan ansluta oss till sekulära grupper så som humanisterna!

Filip Granberg
styrelseledamot

Jag är uppvuxen i ett sekulärt hem, men blev frälst när jag gick på gymnasiet. Under ett par års teologistudier med sikte på att bli pastor eller präst fick jag gå på djupet av vad tron på Jesus kunde innebära. Tack vare studierna växte min tro mycket under den här tiden och blev mer välgrundad – men det gällde även tvivlet. Tillslut kunde jag inte längre övertyga mig själv om att det existerar en god gud eller att det som står i bibeln är sant, och jag lämnade både kyrkan och mina framtida yrkesplaner. Det var svårt på många sätt, och till en början fanns en stor sorg över allt jag behövde välja bort för att kunna vara sann mot mig själv. När jag hittade Humanisterna kände jag att jag återfunnit några av sakerna jag saknat från tiden som kristen.

En sådan sak är att vi är en gemenskap där existentiella och intellektuella samtal äger rum (och uppskattas!). En annan är att det går att engagera sig för att fler i samhället ska kunna få ta del av det vi anser är gott. Det är inte helt lätt att hitta en organisation som engagerar sig i många olika frågor samtidigt, och heller inte är politisk. Det är dessutom inte alla som vill engagera sig på ett mer organiserat sätt, men jag vill det.

I kyrkan sas det att en persons moral grundar sig i tron på gud, men jag är övertygad om att empati och medmänsklighet följer av att vi är människor. Därför är det viktigt att det finns sammanhang där man tillsammans kan fira att ett barn har fötts eller hjälpa någon som har det svårt utan att också behöva blanda in någon gud. Tack vare Humanisterna finns det en plats där jag kan verka för allt detta utan att krav på att vara pastor eller präst.

Mathilda Fagergren
ordförande