Varför tror man […] att man behöver Gud för att vara god? Jag kan bara komma på två skäl, båda lika dåliga. Det ena är att Bibeln, Koranen eller någon annan helig skrift förklarar för oss hur vi ska bete oss för att vara goda, och utan en uppsättning regler skulle vi inte kunna skilja mellan rätt och fel. Vi diskuterade Bibeln i förra kapitlet och i det här kapitlet ska vi diskutera huruvida vi bör ha den som rättesnöre. Det andra tänkbara skälet är att folk har så lite respekt för andra människor att de tror att vi, inklusive politiker, bara kan vara goda om någon – Gud, eller någon annan – iakttar oss: tanken att det finns ett slags polismakt i himlen. Eller för att uttrycka det i lite mer nutida termer: en spionkamera (eller övervakningskamera) i himlen.
Tyvärr kan det finnas ett visst mått av sanning i det. I alla länder anses en polismyndighet vara en nödvändighet. Och det är mindre sannolikt att människor stjäl eller begår andra brott om de vet att polisen iakttar dem. Nuförtiden har vi videokameror som följer oss på gator och i butiker, och de ertappar ofta människor med sådant de inte borde göra: till exempel snatta i butiker. Det är naturligtvis mindre sannolikt att potentiella snattare verkligen begår ett brott om de vet att en kamera iakttar dem. Tänk dig alltså att en brottsling tror att Gud följer varje steg han eller hon tar, dygnet runt. Många religiösa tror till och med att Gud läser våra tankar och i förväg vet när vi ens funderar på att göra något dumt. Du förstår kanske varför de här människorna anser att det är mindre sannolikt att gudfruktiga människor, inklusive gudfruktiga politiker, gör något ont än en ateist. Ateister behöver inte frukta den stora spionkameran i himlen. De behöver bara känna oro – sägs det – för riktiga kameror och riktiga poliser. Du har kanske hört den cyniska frasen ”Att ha ett samvete innebär att veta att någon iakttar en”.
Vår benägenhet att vara goda när någon iakttar oss kan till och med vara en väldigt primitiv funktion, något som ligger väldigt djupt i våra hjärnor. Min kollega professor Melissa Bateson (tidigare en av mina studenter vid Oxford) har utfört ett anmärkningsvärt experiment. På institutionen för naturvetenskap vid University of Newcastle hade de en ”ärlighetslåda” där de lade pengar för det kaffe, te, socker och mjölk som de förbrukade varje dag. Det fanns ingen som tog betalt. Det fanns en prislista på väggen, och man litade helt enkelt på att personalen betalade för det de tog. Det skulle inte vara ett särskilt överraskande konstaterande att människor är ärliga när någon iakttar dem. Men om du är ensam? Skulle du vara lika benägen att lägga pengar i lådan om du visste att ingen ser vad du gör? Det skulle du säkert, men det är inte alla som är lika ärliga, och det var det som var förutsättningen för experimentet.
Varje vecka satte Melissa upp en prislista i kafferummet. Och varje vecka fanns det en bild överst på prislistan. Ibland var det en bild på blommor, inte alltid samma blommor, men blommor. Andra veckor var det en bild på ett par ögon, varje gång olika ögon. Och det fascinerande resultatet såg ut så här. Under de veckor då det fanns en bild på ett par ögon på prislistan var människor ärligare. Intäkterna i lådan var nästan tre gånger större jämfört med ”kontrollveckorna” då det bara var blommor som ”iakttog” personalen. Är det inte märkligt? Om ögonen hade varit en riktig spionkamera hade det varit lätt att förklara. Men kaffedrickarna visste mycket väl att ”ögonen” bara var en bild, och att de hade lika lite förmåga att observera vad som pågick som blommorna. Det var inget rationellt övervägande från kaffedrickarnas sida: ”Eftersom jag blir iakttagen är det bäst att vara ärlig.” Det var ett irrationellt agerande. Ungefär som när jag befinner mig på högsta våningen i en skyskrapa i New York och tittar ner. Jag vet att jag inte kommer att ramla ner. Det finns till och med ett tjockt säkerhetsglas som skyddar mig. Men trots det får jag gåshud och känner en ilning längs ryggraden. Det är en irrationell reaktion. I det här fallet är det kanske något som byggts in i hjärnan av gener som ärvts från våra förfäder, från den tid då vi var tvungna att inse att det var farligt att befinna sig högt uppe i ett träd. Man behöver kanske inte ens säga till sig själv: ”Guds ögon iakttar mig, så det är bäst att jag skärper mig.” Det är kanske en automatisk, omedveten reaktion. Ungefär som den effekt som Melissas bild av ögonen hade (förresten, om du undrar, så räknade hon på det och kunde visa att det var osannolikt att resultatet berodde på slumpen).
Vare sig det är irrationellt eller inte verkar det tyvärr rimligt att om någon på allvar tror att Gud övervakar varje steg han eller hon tar är det förmodligen mer sannolikt att han eller hon är god. Jag måste säga att jag tycker den här tanken är avskyvärd. Jag vill gärna tro bättre om människor. Jag vill gärna tro att jag är ärlig oavsett om någon iakttar mig eller inte.
Tänk om vår rädsla för Gud inte bara är en rädsla för att förarga honom utan något ännu värre – något mycket värre? Både kristendomen och islam har av tradition hävdat att när en syndare dör kommer han eller hon att plågas i helvetet i all evighet. I Uppenbarelseboken talas om ”sjön som brinner av eld och svavel”. Profeten Muhammed uppges ha sagt att den person som åläggs det lindrigaste straffet får ett glödande kolstycke under fotsulorna. ”Det gör att hans hjärna kokar.” I Koranen (4:56) sägs om de som inte tror på dess lära: ”I den takt som deras hud förbränns, skall Vi ersätta den med ny hud, så att de får pröva straffet helt och fullt.” Många präster menar att man inte ens behöver göra något ont för att kastas ner i helvetets eldar. Det räcker med att man inte är troende! Några av våra största konstnärer har försökt övertrumfa varandra i sina försök att skapa de mest skrämmande och mardrömslika bilderna av helvetet. Det mest kända litterära verket på italienska, Dantes Inferno, handlar bara om helvetet.
Blev du hotad med helvetets eldar då du var barn? Tog du hoten på allvar? Blev du riktigt rädd? Om du svarar nej på de här frågorna har du tur. Tyvärr fortsätter många människor att tro på de här hoten ända tills de dör, och det gör deras liv, i synnerhet deras sista tid, väldigt besvärlig.
Jag har en teori om relationen mellan hot och straff. En del hot är rimliga. Om man till exempel befinns skyldig till stöld kan man hamna i fängelse. Andra hot är väldigt osannolika. Om man till exempel inte tror på Gud kommer man efter döden att få tillbringa en evighet i en brinnande sjö. Min teori går ut på att ju rimligare hotet är desto mindre skrämmande behöver det vara. Hotet om ett straff efter döden är så långsökt att det måste göras oerhört skrämmande för att väga upp orimligheten: en brinnande sjö. Hotet om ett straff medan man lever är rimligt (fängelset finns på riktigt), och därför behövs ingen ohygglig tortyr där ens hud förbränns och sedan ersätts så att den kan förbrännas på nytt.
Vad anser du om personer som hotar barn med en evig eld efter döden? I den här boken besvarar jag oftast inte själv sådana frågor. Men i det här fallet måste jag göra ett undantag. Jag skulle vilja säga att de här personerna kan skatta sig lyckliga att det inte finns något helvete, för jag kan inte komma på några andra som har gjort sig mer förtjänta av att hamna där.
Hur skrämmande helvetet än är tycks det inte finnas något starkt stöd för att religioner får människor att bete sig vare sig bättre eller sämre. Det finns en del studier som tyder på att religiösa människor skänker mer pengar till välgörenhet. Många skänker pengar till sin kyrka i form av ett ”tionde” (det vill säga en tiondel av deras inkomst). Och kyrkorna skänker ofta vidare en del av de pengarna till behjärtansvärda ändamål som till exempel hjälp till svältoffer. Eller till insamlingar efter stora katastrofer som jordbävningar. Men en stor del av de pengar som kyrkorna samlar in går till att finansiera missionsverksamhet. De kallar det välgörenhetsdonationer. Men är det välgörenhet på samma sätt som till exempel hjälp till svältoffer eller hjälp till människor som blivit hemlösa efter en jordbävning? Att skänka pengar till utbildning tycks vara en god handling. Men om utbildningen i fråga enbart går ut på att lära sig Koranen utantill? Eller missionärer som vill att barn ska glömma sin stams kulturarv och i stället lära sig Bibeln?
Icke-troende kan också vara väldigt generösa. Världens största filantropiska donatorer, Bill Gates, Warren Buffet och George Soros, är allihop icke-troende. År 2010 ödelades det redan fattiga Haiti av en kraftig jordbävning. Lidandet var oerhört. Människor över hela världen, både troende och icke-troende, slöt upp med erbjudande om hjälp och pengar. Min egen välgörenhetsstiftelse, Richard Dawkins Foundation for Reason and Science, bildade snart en särskild hjälporganisation som vi kallade Non-Believers Giving Aid (NBGA). Vi rekryterade ett dussintal andra icke-religiösa, sekulära och skeptiska organisationer som anslöt sig till vår insamling från ateister, agnostiker och andra icke-troende personer. Tusentals icke-troende ställde upp. Inom tre dagar hade NBGA samlat in 300 000 dollar. Vi skickade varenda cent av pengarna till Haiti, och under de följande veckorna följde större summor. Samtidigt samlade förstås religiösa hjälporganisationer in pengar. Och ett stort antal goda människor reste till Haiti för att hjälpa till. Skälet till att jag berättar om NBGA är inte att jag vill skryta om att icke-troende är mer generösa än troende. Jag tror faktiskt att de flesta människor i världen, vare sig de är religiösa eller inte, är vänliga och generösa när andra befinner sig i en krissituation.
Idén om en övervakningskamera i himlen är kanske rimlig, även om den är deprimerande. Den kanske verkligen avskräcker brottslingar? Om det förhåller sig så borde det finnas en stor procentandel icke-troende bland fängelseinterner. Här följer lite statistik från juli 2013. Siffrorna gäller federala fängelser i USA och de religioner som internerna uppger sig tillhöra. Tjugoåtta procent av internerna är protestanter, tjugofyra procent är katoliker och fem procent muslimer. Resten utgörs av buddhister, hinduer, judar, eller personer som tillhör någon uramerikansk religion eller någon okänd religion. Och siffran för ateister? Endast 0,07 procent. Det är 750 gånger mer sannolikt att en person som avtjänar ett fängelsestraff är kristen än ateist. Förvisso talar vi om personer som säger sig vara kristna eller ateister. Vem vet hur det egentligen förhåller sig? Men det viktigaste är att det totala antalet kristna i USA är större än det totala antalet ateister. Även om det inte är 750 gånger större. Siffrorna för kristna kan dessutom vara något högre än i verkligheten på grund av att interner kan bli frisläppta tidigare om de uppger sig vara religiösa. Det har också hävdats att siffrorna för fängelseinterner bara tillfälligtvis handlar om religiös tillhörighet eller bristen på densamma. Det är mer sannolikt att lågutbildade människor hamnar i fängelse. Och det är mindre sannolikt att lågutbildade människor är ateister. Men hur man än tolkar det, stöder de här siffrorna inte idén om en övervakningskamera i himlen.
Även om det finns en viss sanning i idén om en övervakningskamera i himlen är den sannerligen inget bra skäl att tro på att Gud finns. Det enda goda skälet att tro på att något verkligen existerar är bevis. Idén om en övervakningskamera i himlen kan vara ett (ganska dåligt) skäl att hoppas att andra människor ska tro på Gud. Det kanske sänker brottsligheten. Den är billigare än att installera riktiga övervakningskameror eller att anställa fler poliser. Jag vet inte vad du tycker, men jag finner den tanken ganska nedlåtande: ”Naturligtvis är du och jag för intelligenta för att tro på Gud, men vi tror det vore en bra idé om andra människor gjorde det!” Min vän filosofen Daniel Dennett kallar det här för ”en tro på en tro”: man tror inte på Gud, men tror att en tro på Gud är något bra. När Israels premiärminister Golda Meir tillfrågades om hon trodde på Gud svarade hon: ”Jag tror på det judiska folket. Och det judiska folket tror på Gud.”
Richard Dawkins
Utdrag ur boken Hejdå Gud, 2020 Fri Tanke förlag.
