Jag är en av huvudlärarna vid Korta vägen, ett av Sveriges mest lyckade integrationsprojekt. Jag tycker att vårt samhälle vore sorgligt enögt utan den vidd av perspektiv och erfarenheter som människor från andra delar av världen kan bidra med. I mitt arbete är grundinställning inför andra människor att de är intressanta, vill väl, gör sitt bästa och att alla människor är lika mycket värda oavsett ursprung, livsåskådning, sexualitet, kön, ålder eller funktionshinder. Med det sagt är integration ingen lätt process.
Korta vägen är en uppdragsutbildning med direktiv från Arbetsförmedlingen. Den utförs av universitet och högskolor runt om i landet, ibland i samarbete med studieförbund eller annan utbildningsverksamhet. Utbildningen innehåller språkundervisning, yrkeslivskunskap samt praktik. 75% av de som genomgår utbildningen får jobb inom ett år. Det är ingen magi utan kommer sig delvis av det faktum att insatsen riktar sig till utländska akademiker med en färdig högskoleutbildning från utlandet i bagaget. Men alla lyckas inte. Vi har gott om utländska akademiker här i landet som bakar pizza, kör taxi och städar skolor och aldrig ges utrymme att växa och utvecklas i vårt land. Vad är då receptet för integreringen?
Mitt recept för att integrera vuxna invandrare lyder: SKUMPA – Språk; Kulturkunskap; Utbildning; Mötesplatser; Praktik och Arbete.
Språk
Integrering börjar med Språket. Sverige är i grunden ett monolingvistiskt land, ett enspråkigt land. Jodå, vi har minoritetsspråk också och svenskar är generellt mycket kompetenta engelsktalare, men det offentliga svenska samhället är enspråkigt. Våra myndigheter kommunicerar på svenska i brev och i möten och trots att det finns möjlighet för många att få samtal med tolk så är man hopplöst i underläge om man inte behärskar språket. Även på flerspråkiga arbetsplatser som universitet och internationella företag är fikaspråket vanligen svenska, lagar och förordningar är skrivna på svenska och för att kunna orientera sig i det svenska samhället behövs svenskan som nyckel i många fall.
Trots att översättningsappar gjort kommunikationen lite globalt lättare slår ingen en välfungerande kommunikationsförmåga. När snabb information måste ut och snabba beslut fattas krävs direktförståelse mellan människor. På mina lektioner används mobiler bara i undantagsfall. Som språkande människor måste vi alla lära oss egna strategier för att förstå varandra. Från svenskars sida kan det handla om att försöka förstå en bruten svenska med konstig böjning. För en invandrare innebär det att i ökad grad lyssna och förstå av kontexten och fråga vid oklarheter. Som språkvetare skulle jag lätt säga att språk är det viktigaste för integrationen.
Språktestning är en hel vetenskap. Det är svårt att konstruera test som är reliabla, där varje års testning är av samma kvalitet och testar samma typ av förmåga som fjolårets. Om vi har olika bedömare bör olika bedömare också bedöma individerna lika och bedömningarna bör inte variera beroende på om bedömaren har en dålig dag eller testtagaren har en dålig handstil. Det är också svårt att få validitet i språktester, kan vi verkligen i test fånga det som vi vill att invandrare behärskar i ett ynka test? Dessutom är ju frågan om alla medborgare behöver samma nivå på sina språkkunskaper? Testerna behöver också bytas ut varje gång de äger rum. Språkförmågan som mäts bör ju i princip vara förmågan att formulera språkligt förståeliga meningar i stunden, förberedelse innebär möjligheter till att fuska eller att bara förbereda sig genom att slå upp ord. Sådan förberedelsetid erbjuder sällan verkligheten. Jag arbetar idag som TISUS-bedömare på universitetet. TISUS står för Test I Svenska för högskole- och UniversiteteStudier och innebär nationella språkliga test på C1-nivå, där godkänt ger testtagaren svenskabehörighet att läsa på svenskt universitet. Det krävs en jätteapparat för att behålla rättssäkerheten och kvaliteten i de bedömningarna. Samtidigt finns privata aktörer som har kurser på C1-nivå och betalas utifrån genomströmning på kurserna. Klart att det inte finns incitament att underkänna elever på de kurserna.
Kulturkunskap
Undervisningen på Korta vägen innehåller också Kulturkunskap. Det är ett uppskattat moment i kursen. Varför gör svenskar som de gör? Det är inte alltid enkelt att förstå. Kulturskunskapsdelen behandlar många olika aspekter av den svenska kulturen. Det kan vara att förstå de svenska traditionerna när barnen kommer hem och sjunger om nya fräknar och prickigt sommarskinn, det kan handla om att se på Youtubefilmer med surströmmingsätar-challenges eller en genomgång av Blooms taxonomi som i stort dominerar undervisningen i den svenska skolan och högre utbildningen och ger deltagarna förståelse för vilken typ av kunskap som värderas i den svenska skolan och varför gamla sätt att plugga inte ger högre betyg och utantillinlärning t.o.m kan bedömas som fusk och inte alls uppskattas såsom i hemlandet.
Alla lärare vid Korta vägen har genomgått Arbetsförmedlingens eminenta utbildning kring våld i nära relationer/hedersvåld och undervisar också om rättigheter och skyldigheter i det nya landet. Kunskap om de nya rättigheterna kan för kvinnliga deltagare öka möjligheten att frigöra sig från patriarkala och våldsamma relationer. För manliga deltagare ställs stundvis gamla värderingar på huvudet. Men kulturkunskapen kan också handla om oskrivna sociala regler och om att läsa svensk litteratur där svenska kulturfenomen smyger på längs boksidorna. Demokratibegreppet, yttrandefriheten, tilltro till myndigheter och öppenhet för HBTQ-frågor är bara några av de nya värderingar som deltagarna får bekanta sig med.
Utbildning
Utbildning är viktigt för integrering, inte bara för invandrare utan också för svenska väljare. Partisympatin för Sverigedemokraterna är hög framför allt hos just väljare med enbart förgymnasial utbildning. I en Göteborgsk forskningsstudie (Bjereld & Demker, 2020) finner man att utbildningen inte nödvändigtvis innebär högre kunskap men att än viktigare är en “socialisering, att man träffar andra i en tillåtande och pluralistisk miljö”. Sverige är inte ett lättintegrerat land, men möjligheterna ökar genom högre utbildning, inte bara från hemlandet utan också inom Sverige så man får ett större och vänligare sinnat nätverk både att umgås med och för att kunna erbjudas jobb. I många lågutbildade yrken finner man få svenska kollegor varför möjligheten till integration minskar. De studenter jag möter inom Korta vägen har alltså redan ett bra verktyg i sin ryggsäck: en högskoleutbildning från hemlandet. Men tyvärr räcker inte det.
Mötesplatser
I Sverige erbjöds få mötesplatser för integrering i vardagen. I många svenska bostadsområden pratar man inte med grannen, bjuder inte grannen på kakor eller bjuder över dem på middag. På bussar och andra offentliga miljöer sitter vi på behörigt avstånd från främlingar och vi samtalar ogärna med folk vi inte känner. Om vi tvingas göra det håller vi helst samtalet på en neutral och oväsentlig nivå om väder och vind. Även i vänskapsförhållanden är spontanbesök ovanligt och portkod krävs oftast för att ens komma in och ringa på vännens dörr. De flesta invandrare jag träffar på Korta vägen saknar helt kontakt med svenskar i sin vardag. Deras möjlighet att praktisera det svenska språket finns nästan uteslutande i form av betald personal: lärare, butikspersonal, anställda inom vård och omsorg, samt myndighetspersoner. Det här är inte bara ett problem för integrationen utan också för det mentala måendet och för utvecklingen av det sekulära Sverige. I en tid där föreningslivet minskar försöker vi lärare ändå rekommendera möjligheten att möta svenskar inom föreningslivet. Det är en stor förändring i många invandrares liv då föreningsaktiviteter som körverksamhet, teater, konst och liknande inte har varit tillgängligt i deras hemländer. Den arena som ger absolut mest trygghet, samt social förankring och nätverk är de religiösa mötesplatserna. Där har kristna invandrare ett försprång eftersom de inom sin religiösa arena också finner en väg in i Sverige. Muslimer och ortodoxa förblir på en social arena som leder till utanförskap och här bidrar Humanisterna på intet sätt till några integrationsmöjligheter, vilket är något att fundera på om vi vill sälja in det sekulära samhället.
Praktik
Jag vill slå ett slag för praktiken. För er som i er yrkesroll har möjlighet att erbjuda invandrare en praktikplats säger jag: gör det! Man kan fråga sig varför en utbildad utländsk akademiker inte kan ta ett jobb direkt och svaret jag kan ge är att det finns många anledningar. Den främsta anledningen stavas institutionell rasism. Det händer något med oss när vi ser ett utländskt namn bland de arbetssökande. Vi behöver inte vara rasister, ogilla invandrare eller ens underskatta deras förmågor, i våra slimmade institutioner, privata såväl som offentliga dyker istället fullt förståeliga tankar upp: Har vi tid att lära upp någon ny vad gäller svensk lagstiftning och svenska rutiner? Vår verksamhet är extremt kommunikationsbaserad, klarar vi av språkliga missförstånd?
Ibland när jag söker praktikplatser åt våra deltagare får jag svaret:
– Tyvärr, jag kan inte hjälpa dig.
Och det är här jag vill betona ett feltänk. Som praktiksamordnare försöker jag hjälpa arbetsplatser att upptäcka en lysande blivande medarbetare som de annars skulle ha missat i anställningsprocessen. Jag ger möjligheten att få prova en medarbetare med unik kompetens och för er att känna efter om det eventuella merarbete som det kan innebära verkar värt det. Ni ska inte göra det här varken för att hjälpa mig eller praktikanten utan för att det här kan vara ett jättebra sätt att ge prövotid åt en potentiell medarbetare utan att det kostar er verksamhet skjortan. För många invandrare är praktiken (tyvärr) det enda sättet att komma in på arbetsmarknaden.
Arbete
Arbetet är en helig institution i det svenska samhället och en viktig integrationsarena. Som arbetande vuxen får man en meningsfull aktivitet, inkomst och möjlighet att vara en aktiv del av samhället. Man möter andra medborgare och får perspektiv och breddar sitt nätverk. Man är också en viktig förebild för sina barn. Inför samhällets mer fientligt inställda medborgare innebär arbetet en självförsörjning som kan vara viktig för att framstå som en värdig medlem i samhället. Det kan också vara centralt för självförtroendet och självaktningen.
Slutsats
För att bli en integrerad medborgare krävs kunskap, vilja och möjlighet inte bara från invandrarens sida utan också från det land där invandraren ska integreras, från de medborgare som redan befinner sig i landet. Integration är inte en envägsprocess. Om man ska lyckas kan SKUMPA ge viktiga grundförutsättningar.
Janna Aanstoot
Svenska som andraspråkslärare
