En kvinna är inte sitt könsorgan. Det kan verka självklart men det kan inte poängteras nog i Sverige 2023. En kvinna är en människa med tankar, känslor, intellekt, vilja och behov av att uppleva livets alla färger.
Ett barn är inte ett kön. Kanske ni tar det för givet men det är inte så i Sverige 2023. Ett barn är ett skott, just uppskjutet ur jorden sträckande sig mot solen. Slukande det vatten och den näring var och en ger det. Ett barn kan näras med mörker eller ljus.
En man är inte ett vilddjur. Det kan verka självklart men är värt att skriva, i Sverige 2023. En man är en tänkande individ med känslor, vilja, intellekt, drömmar och förmåga att lyssna. En pojke är ett frö som nyfiket väntar.
Inget av dessa påståenden är sanna i en hederskultur. Där föds barnet i en bur och kvinnor och män lever i den. ”Fåglar födda i bur tror att det är en sjukdom att flyga”, som filmskaparen Jodorowsky uttryckt sig. Många barn i vårt land har lärt sig från födseln att kvinnan är sitt kön. Hennes ben är hennes kön, hennes armar, hennes hals, hennes ansikte och hennes hår är hennes kön. Hennes tankar och hennes hjärna är hennes kön och därför är hon farlig för mannen. Han kommer aldrig kunna stå emot åsynen av en kvinnas kön, han kommer vilja besudla och våldta. Sådan är mannen enligt hederskulturen.
Vi har olika gener med oss när vi är det där fröet som blir ett skott som sedan, om vi har tur, slår ut i blom på rangliga stjälkar. De av oss som fascinerar mig mest är de som är födda i bur men som trots gallren vet att de kan flyga. De känner det inom sig från start. De växer upp i buren och de vet att det är fel. Några av oss föds alltid fria.
Men det finns alla sorters kvinnor i en hederskontext. Inte bara de vars själar ingen kan kuva.
Det finns en skulptur i Pennsylvania som en nära vän och kvinna, med samma aversion mot hederskultur som jag, visade mig. Konstnären heter Zenos Frudakis och verket Freedom. En människa finns inuti en mur gjord av brons och skulpturen visar hur personen där inne gradvis bryter sig fri. Längst till höger står den frigjorda människan utanför muren på väg därifrån. Hon sträcker armarna utåt, framåt och blickar uppåt. Konstnären kan tyckas visa ett okomplicerat förlopp men den som betraktar verket glömmer lätt att människan som frigjort sig från muren är gjord av samma materiel som den och därmed fortsätter leva sitt liv i brons.
På samma sätt är det med kvinnan i hederskulturen.
Det finns de som är en hel och full del av muren, som tänker som den, andas den, för vilka den är självklar. De ser sig själva som horor om de bryter normen, de vill täcka sig för att känna sig trygga och anständiga, de vill fjärma sig från män. De är sitt kön som lockar män och männen är reducerade till vilddjur utan högre kognitiva förmågor. De här kvinnorna kan förtrycka sina barn och skada dem. De gör allt för att påminna sina döttrar om att vingarna de föddes med inte är till för att bära dem. Föds man obenägen att ifrågasätta, lär man sig aldrig att tänka själv och är man livrädd för helvetets plågor finns risken att man lever, lider och dör i buren.
Det finns de som existerar någonstans mitt emellan muren de fötts i och friheten. Säkert gäller det de flesta. En ung kvinna jag träffade hade i hemlighet en pojkvän. Hon älskade honom. Samtidigt kände hon sig smutsig om hon inte bar slöja och hon tyckte att hennes föräldrar hade rätt. Genom henne hörde jag hennes mors röst. ”Jag vet att jag är en hora, bara horor gör som jag.” Jag visste inte om hon någonsin skulle känna sig fri.
Det finns de som står där utanför muren med bördan av den brons de är skapta av i hela sin kropp. De kämpar genom livet för att påminna sig om att de inte har någon skuld, att de inte är smutsiga och att de har ett värde utan muren de lämnat. Det tog ett år innan en kvinna jag känner vågade visa sina axlar i linne på sommaren. Hon kan fortfarande inte dejta någon. Det är en svår kamp att ha inom sig.
Människor behöver närhet. Vi behöver älska, vi längtar efter en annan människa att spegla oss i och att forma oss vidare. Någon som ser vårt innersta. Vi behöver ingen hederskultur och ingen tro på himmel eller helvete som låser in oss i en bur. Det är väl värt att skrivas i Sverige år 2023.
Camilla Starck
