År 1977 skulle den filosofiska scenen drastiskt förändras. Då utkom två böcker, där författarna Gilbert Harman med boken The Nature of Morality och John Mackie med boken Ethics, oberoende av varandra, argumenterade för den moraliska nihilism vi fram till dess tagit för given.
Jag som känt ett gnagande tvivel på att normativ etik (och tillämpad etik) var meningsfulla sysslor, om det inte fanns några moraliska sanningar att vara oense om och att möjligen ta miste på, och att i bästa fall finna, kastade mig över dessa resonemang till den moraliska nihilismens försvar. Och jag fann dem otillräckliga!
Nu hade anden sluppit ur flaskan! Min väg till den moraliska realismen blev visserligen slingrig, och dessa olika etapper saknar allmänt intresse. Här går jag mera rakt på sak. Det var här jag till sist hamnade.
Min realism omfattar påståenden om vad som är rätt och fel att göra, punkt slut. Det finns således bara en riktigt genuin moralisk fråga, nämligen just denna om vad man bör göra. Men den frågan är på riktigt. I varje situation, där jag överväger olika alternativ, finns en risk att jag väljer fel. Och detta fel är i så fall ett objektivt fel, och inte något av mänskligheten konstruerat sådant. Moral är därmed på allvar.
Just den tanken attackerar Mackie. Han påstår att moraliska fakta, som att handlingar är rätt, fel, eller moraliskt obligatoriska, inte finns. Han tror förvisso att vi, när vi fäller moraliska omdömen, vill tillskriva handlingar objektiva egenskaper (vi vill verkligen säga att de är fel, rätt, eller obligatoriska), men de egenskaper vi då hänvisar till finns inte. Ingenting i världen uppvisar dem. Alla våra positiva moraliska omdömen blir därmed falska.
Varför finns inte dessa egenskaper, enligt Mackie? De är konstiga (queer), säger han, de är så konstiga att de inte rimligen kan förekomma i verkligheten.
Vad är det som är så konstigt med de normativa egenskaperna? Mackie radar upp olika förmenta konstigheter. Detta är inte platsen att resonera kring dem alla. Men en av dem, som han särskilt framhåller, är att moraliska fakta skulle vara så beskaffade att vi, då vi direkt är bekanta med dem, skulle bli motiverade att handla i överensstämmelse med dem. Han hänvisar till Platon, som verkligen tänkte så.
Denna uppfattning hos Platon förklarar för övrigt hans märkliga utopi, där filosoferna diktatoriskt skulle styra staten. Varför? De hade direkt bekantskap med de moraliska egenskaperna, de hade bekantskap med det godas idé. Men då var det klart att de skulle styra. De visste hur samhället skulle styras, och deras kunskap garanterade också att de inte bara visste vad som var rätt handlande utan också skulle komma att handla rätt! Man kan säga att Platon tillhandahåller vad som kunde vara ett förslag till lösning på elitismens paradox, som jag tidigare skrivit om, med hänvisning till Schumpeter och Lenin!
Detta avfärdade jag emellertid tillsammans med de flesta av Mackies läsare som en övertolkning av hur vi tänkte kring riktigt och oriktigt handlande. Så kan det inte rimligen fungera. Visst vore det konstigt om riktigheten hos handlingar skulle få oss (då vi träder i direkt kontakt med den) att handla riktigt. Men Mackie hade här tagit miste, det var det få som ifrågasatte. Han hade blandat ihop denna orimliga tanke om att moraliska egenskaper skulle ha en »magnetisk« verkan på oss, med den högst rimliga tanken att det finns något internt samband mellan att man tror att något är orätt och att man är beredd att undvika att göra det. Det finns emellertid många olika sätt att förklara detta sammanhang utan att tillgripa några konstigheter. Jag har skrivit om den saken men lämnar den här utanför min framställning.
Vi som började förmoda att den moraliska realismen var en rimlig hållning blev inte särskilt imponerade av argumenten mot den. Visst var moraliska egenskaper “annorlunda“ än empiriska, tänkte vi (jag), men det fanns ju mycket i världen, som inte var empiriskt.
Det var emellertid särskilt Mackies insikt att moralisk nihilism, i förening med en objektivistisk syn på moraliskt språk (vi tillskriver verkligen handlingar objektiva moraliska egenskaper då vi brukar moraliskt språk), hade radikala moraliska implikationer, som fick mig att dra öronen åt mig. Om Mackie hade rätt var alla kända normativa teorier, såsom utilitarism, kantianism, libetarianistisk rättighetsteori, osv., falska. Det var falskt att man borde göra uppror och det var falskt att man inte behövde göra uppror. Men det öppnade för ett moraliskt argument för moralisk realism. Så här har jag brukat framsätta det argumentet:
Det är fel, oberoende av oss och vår begreppsbildning, att plåga en kännande varelse, utan några särskilda skäl att göra det (som att man har lovat att göra det, hon förtjänar att lida, detta lidande besparar henne något annat större lidande, eller det är till gagn för någon annan).
Om detta är fel, oberoende av oss och vår begreppsbildning, så finns det åtminstone ett objektivt moraliskt faktum (nämligen detta), som existerar oberoende av oss och vår begreppsbildning.
Men i så fall är den moraliska nihilismen falsk. Den förnekar ju just detta!
Detta är alltså min tro. Den moraliska nihilismen är falsk. Det är lätt att ge exempel på moraliska sanningar, såsom den jag angav ovan. Jag lutar också åt att det är möjligt att nå mer systematisk kunskap i moral. Jag har en idé om hur man söker sådankunskap. Jag tror ju att utilitarismen är sann, eller åtminstone att den kommer nära sanningen. Men vad har allt detta med religiös tro att göra?
Jag tror K. G. Hammar i någon mening hade rätt i vår diskussion. Den moraliska realismen fyller för mig samma funktion som religionen kan göra för andra. Och den kan fylla samma funktion, då den, likt föreställningen om en personlig Gud, garanterar att våra liv är, i en objektiv mening, meningsfulla.
Den religiöse kan tänka att om Gud verkligen finns och har en plan med mitt liv, så är mitt liv, just på grund av detta att det ingår i Guds plan, meningsfullt. Det ingår i ett större sammanhang. Och denna tro kan i sin tur göra att den religiöse individen känner sig betydelsefull.
Min moraliska realism fungerar lite på samma sätt – fast kanske effektivare då den inte gör någon referens till något subjekt över huvud taget, inte ens Gud Fader. Om den är riktig så innebär det att jag lever mitt liv i fara att handla, objektivt sett, fel. Mitt liv får en objektiv mening just genom att det äger detta slags allvar. Och subjektivt sett kan tron på den moraliska realismen få mig att känna mig betydelsefull. Det spelar roll, en objektiv roll, vad jag gör.
Så visst är jag religiös, om inte i en konventionell bemärkelse. Och min religiositet innefattar en substantiell dogm, så den har intet med homeopatisk utspädning att skaffa. Den är robust, kontroversiell och den får mig att känna mening med mitt liv.
Torbjörn Tännsjö
Ur Vänsterdocenten (Fri Tanke)
