Rubriken är från en boktitel från en bok skriven av Clarence Crafoord
Orden har fastnat hos mig.
Människan en berättelse.
Det är så jag tänker när jag förbereder en begravningsceremoni.
Det är mitt fokus när jag träffar sorgehuset, de anhöriga, för samtal kring vem deras nära var. Frågor jag brukar ställa till den avlidnes barn är; om du tänker, jag är min mors son för att… vad kommer fram då, vad har du tagit med dig vidare i livet.
Ett arv från din mor, ett mönster, något som lever vidare.
Det är inte alltid bara bra mönster som förts vidare, men det ger en möjlighet att se det en människa lämnar efter sig. En människas närvaro trots hennes frånvaro.
När någon dött så är de inte längre med oss, dem är bort, men ändå närvarande, framför allt i den stunden där vi möts för att ha en begravningsceremoni. Vi möts den tiden och platsen enkom för att någon har dött.
Att lyfta den avlidens närvaro och dennes berättelse är viktigt tycker jag, det ger en tyngd till stunden och även en blick framåt – att vi också bär varandras berättelser. De människor som har berört oss och våra liv, de lever kvar hos oss. Det ger en nivå av mening och ett syfte med livet, en mening för oss som är kvar, att själva vilja gå vidare i våra egna liv.
Även om alla människor som träffat en människa berättar sin berättelse så vet vi ändå inte helt och fullt vem hon var, mycket av vilket vi är som människa tar vi med oss i graven.
Döden är på så sätt punkt.
Jag tycker därför att det är viktigt att göra plats för sorgen i begravningsceremonin, och att vi som borgerliga officianter vågar det. Att göra en begravning ljus, varm och personlig, men samtidigt också förmedla värdighet och tyngd.
Vi ska ge möjlighet till ett avsked, ett tack, ett farväl. Och det är ofrånkomligt sorgligt.
Mona Olander Bjerlöw
6 års erfarenhet som begravningsrådgivare och begravningsentreprenör och borgerlig officiant, utbildad genom Humanisternas officiantkurs.
