Lägerbubblan, vad är den? Vi som varit i den, vi vet. Och de som mött någon som just varit på humanistiskt konfirmationsläger har nog också kunnat ana den. Jag ska försöka förklara den. Den är det, ytterst inofficiella men allmänt vedertagna, namnet på vad som uppstår när 20+ ungdomar och 5-6 handledare samlas för att diskutera livets stora frågor.
Den uppstår faktiskt redan när vi handledare kommer till lägergården dagen innan ungdomarna. När vi alla samlas kan det först vara lite stel stämning, någon är ny, någon annan har en inte sett sen förra året. Kanske är lägerledaren stressad över all planering, kanske är det någon förändring från förra året. Men när det där har lagt sig och vi börjar bli varma i kläderna (vädret brukar hjälpa till med just värmen) och all stelhet och stress bytts ut mot ett pirr av spänning då är den plötsligt där. En tunn, såpbubblelik hinna runt hela Valla Folkhögskola. Den är bräcklig, och inte mycket att ha än, ett enda litet sms hemifrån får en snabbt ur den. Men den är där.
Än mer bräcklig är den kanske nästa dag när det strömmar in ungdom efter ungdom rakt in i såpbubblan. Hur ska det bli? Vad ska vi göra? Vilka kommer jag hänga med? De första timmarna är alltid skakiga, men sen kan det skilja sig. Vissa grupper hittar varandra direkt. Innan vi ens haft första samlingen känner vi handledare oss lite överflödiga. I andra grupper är det mer trevande, det kan ta några dagar innan det bräckligt såpbubbliga är borta och bubblan är mer som en seg, tålig hinna.
Då kopplas plötsligt tiden loss från hur den brukar gå. Dagar räknas inte längre, och tiden går både superfort (ska vi redan åka hem!?) och står still (vad gjorde jag innan jag kom hit?). Ett sms utifrån är plötsligt ganska störande. När bubblan är i det här stadiet hinner så mycket hända att den här tidningen inte skulle räcka till att beskriva hälften. Vänskaper uppstår, kärlekspar hinner både bildas, avslutas och ombildas, det spelas volleyboll, tas nattpromenader, äts glass, tårar gråts och skratt skrattas. Det enda som inte riktigt hinns med brukar vara sömn. Men vem har tid att sova när varenda minut känns dyrbar? Dessutom kommer energi in från så många andra håll; spännande möten, stora mängder fika och kanske framförallt alla spännande tankar och samtal. Genom diskussionspassen får konfirmanderna vrida och vända på alla livets stora frågor och som handledare är det en sån lyx att få sitta med och lyssna. Genom högt till tak och möjligheten att få just prata fritt – det är inga skoluppgifter som ska lösas eller någon auktoritet som ska följas (looking at you, bibeln) så flyger tankarna både högt och lågt och precis som tiden blir också tanken fri. Under ett diskussionspass kan samtalet spänna mellan ”vad är sanning?” och ”får man provsmaka smågodis i butiken?” och båda samtalen kan bli lika djuplodande (eller, ärligt talat, lika flamsiga).
När det är dags att spräcka bubblan på lägrets sista dag, ja då har den blivit så seg att det ibland nästan inte går att få konfirmanderna att lämna den utan föräldrarna får mer eller mindre släpa hem sina ungdomar. Och många grupper är också fenomenala på att hålla bubblan vid liv – ständigt sker små miniåterföreningar och gruppchattar i sociala medier som går varma även flera år efter lägret. Och någon bit av bubblan bär en med sig, tror jag, även efter lägret. För när du upplevt att tiden och tanken kan få vara sådär fri i ett sammanhang, då är det lättare att släppa den fri även i vanliga världen.
Låter det som jag missionerar för någon slags väckelse-grupp? Ja, lite. Men sån är lägerbubblan, men utan att kräva något av dig i gengäld förutom en vilja att mötas och diskutera.
Jack Dahlby, humanistisk konfaledare
