Den 19/8 skriver ledarskribenten Elisabeth Sandlund i tidningen Dagen att ”det vore en tragedi om rätten för föräldrar och elever att välja en skola som vilar på kristen grund naggades i kanten. En välfungerande kristen skola som drivs inte för Guds utan för barnens skull har förutsättningar att bidra med omistliga värden, på det individuella planet men också för hela det svenska skolväsendet.” Detta är avslutningen på en artikel som är kritisk mot Uppdrag Gransknings senaste program om religiösa friskolor som fått namnet ”Skola för Guds skull”. Upprördheten hos Sandlund tycks ligga i att UG inte försöker ge en balanserad bild av för- och nackdelar med religiösa friskolor.
Detta är ett välbekant argument som förs fram när religioner och dess institutioner och sedvänjor granskas. ”Nu fokuserar du ju bara på det negativa med religion”. Jag vet inte hur många gånger det lagts fram som argument i en debatt om religion. I vissa sammanhang kan det kanske vara en rimlig invändning. I det här sammanhanget blir det dock ett relativiserande kring barns religionsfrihet som inte kan accepteras av någon som säger sig värna barns rättigheter.
De nu vuxna personer som medverkar i granskningen berättar bland annat om hur skolan låg bakom deras starka rädsla för helvetet och en man vittnar om en lärare som tyckte att hans mamma borde genomgått en hel graviditet trots risk för det egna livet. Signalen som läraren skickade var att mamman gjort något som är straffbart med att brinna i helvetet, en plats som för barnet i allra högsta grad var på riktigt. Det hade ju alla lärare sagt. Det är inte svårt att sätta sig in i den skräck som han måste ha känt. Denna skräck måste få vara i fokus för en granskning och ska inte förminskas eller relativiseras bort genom att kräva att granskningen ger lika utrymme för positiva erfarenheter av den kristna skolan.
När jag för många år sedan skulle försvara min kandidatuppsats i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet tyckte en student att jag fokuserade väldigt mycket på hur barnen i Niger hade det. Det var en korrekt observation. Uppsatsen fokuserade absolut på hur det stod till med barns rättigheter i Niger. Studenten ville uppmärksamma mig på att det minsann fanns barn i Sverige som också for illa. Vi är sannerligen inte ett perfekt land, det borde jag ha skrivit i min uppsats. Nu råkade det vara så att min uppsats var baserad på en fältstudie som jag hade gjort under 8 veckor i Nigers huvudstad Niamey. Min fältstudie handlade om trafficking av barn i Niger och uppsatsen baserades bland annat på de 17 intervjuer som jag hade gjort med personer i huvudstaden som jobbade med stöd till barn som utsatts för människohandel. Merparten av förövarna var religiösa ledare, så kallade Marabouts. Måhända var det just den här detaljen (att jag berättade vad jag såg och hörde att religiösa företrädare gjorde) som blev svår för studenten att hantera på ett vettigt sätt?
När jag några år senare blev aktiv i Humanisterna blev det snabbt uppenbart för mig hur vanligt förekommande det var att de här argumenten fördes fram av meningsmotståndare. Ofta fick vi inom förbundet höra i både debatter och i repliker på debattartiklar att Humanisterna bara fokuserar på det dåliga som händer i religioners namn. Jag har svårt att tro att andra organisationer behöver bemöta samma argument. Att exempelvis Barncancerfonden behöver höra att de bara fokuserar på cancersjuka barn men att det minsann finns många barn som lider av andra allvarliga sjukdomar. För att inte tala om alla barn som är friska. Varför pratar vi inte om de här barnen lite mer? Jag tror till och med att de flesta barn i Sverige klassas som friska och inte som cancersjuka. Ändå bedriver cancerfonden opinionsbildande arbete och anordnar insamlingsgalor där cancersjuka och döende barn vittnar om hur jobbigt det är att ha cancer. Usch vad trist med organisationer som har ett så ensidigt negativt fokus. De kunde väl i alla fall bjuda in ett par friska barn utan cancererfarenhet för att balansera upp lite?
När media och andra aktörer påtalar brister i olika verksamheter och kan visa med till exempel vittnesmål att människor farit illa på grund av verksamhetens handlingar så borde den naturliga och enda responsen från den verksamheten vara att tacksamt ta emot klagomålet, be om ursäkt och beskriva hur bristerna har eller ska åtgärdas.
Tänk vad meningsfulla debatter det hade kunnat bli om sakfrågan fick vara i fokus och inte det faktum att sakfrågan lyfts. Då hade kanske barns religionsfrihet fått starkare stöd och väckt ett större samhällsintresse. En får anta att det är just det som så många troende är rädda för.
Emilia Ericson
Barnrättsvetare och fd. Styrelseledamot i förbundsstyrelsen
