Motstånd mot expertis har blivit en växande utmaning för västerländska demokratier. Så även i Sverige, där regeringen nu har sjösatt en ny myndighet, Myndigheten för psykologiskt försvar, med uppdrag att svara mot hot som påverkanskampanjer, propaganda och konspirationsteorier. Denna typ av psykologiska »stridsmedel« är förstås inget nytt, däremot har de blivit mer potenta i dagens moderna offentlighet där både information och desinformation snabbt kan få en omfattande spridning. Den allmänna uppfattningen är att samhällets motståndskraft behöver stärkas. Frågan är bara hur detta ska gå till. Uppgiften försvåras av att hotsituationen är komplex. Hotet kommer inte bara från främmande makt eller tydligt antidemokratiska aktörer. Det kommer också »inifrån« demokratin som sådan, i form av populistiska rörelser som gör anspråk på att tala för folket men som samtidigt livnär sig på att missakta de institutioner och principer som utgör grunden för den moderna representativa demokratin.
Att dra en skarp gräns mellan skadlig populism och motiverad samhällskritik har visat sig vara en svår uppgift. Begreppet populism blir ofta till ett slagträ som används för att misskreditera politiska motståndare – och åtgärder som syftar till att skydda samhället från populism kan lätt kantra över i elitism. Diskussionen om populism går just nu het inom samhällsvetenskaperna. Frågan som står i centrum för denna text är dock inte populismen som sådan utan det som har beskrivits som en kris för experterna. Men vad innebär egentligen denna kris, och hur bör vi förhålla oss till den?
Ordet »expert« kan syfta på olika saker. Ibland används det om tjänstemän och byråkrater, ibland används det i en bred bemärkelse om var och en som har ett specialintresse eller är särskilt kunnig inom ett visst område. De experter som jag intresserar mig för här är emellertid vetenskapsmän och akademiker. Expertrollen behöver dock särskiljas från rollen som forskare, även om detta är roller som innehas av samma personer. Medan forskaren ägnar sig åt kunskapsproduktion ägnar sig experten åt att företräda kunskapen i offentligheten. Som sociologen Reiner Grundmann beskriver det är experter inte bara personer som är kunniga inom ett visst område, utan personer som »ombeds dela med sig av sin kunskap (…) och som ger råd till andra om vad som bör göras« (Grundmann, 2017: s. 27, min övers.). Medan forskaren verkar inom den akademiska världen är experten alltså en person som interagerar med politiker, medborgare och andra experter i offentligheten.
Men vilka är egentligen de riktiga experterna, det vill säga de experter som är värda att lyssna på? Avsaknaden av konsensus i denna fråga är uppenbar, oavsett om diskussionen handlar om de förväntade ekonomiska konsekvenserna av Brexit eller om vilka åtgärder som är effektivast för att begränsa smittspridningen av covid-19. Att åberopa expertis har blivit en självklarhet i politiska debatter. Det är däremot långtifrån självklart att de experter som åberopas av ena sidan också erkänns som sådana av den andra. I det offentliga samtalet råder det allt som oftast en djup oenighet om vilka experter som bör konsulteras, och vilken typ av expertis som är pålitlig och relevant för den fråga som diskuteras. Utöver denna oenighet kan vi även se en tilltagande ambivalens i förhållande till experterna. Lyssnar vi för lite på experterna, eller är detta tvärtom en grupp som har kommit att få alltför stort politiskt inflytande på bekostnad av »vanligt folk«? Som sociologen Gil Eyal observerar i sin bok The Crisis of Expertise (2019) uppfattas ordet expert inte enbart som något positivt – det används också allt oftare i en pejorativ bemärkelse (s. 3). Expertrollen förknippas inte bara med kunskap och erfarenhet, den har också blivit laddad med andra associationer: exkludering, paternalistiska förmaningar och en von oben-attityd.
Ambivalensen och oenigheten som omgärdar experterna kan ses som en indikation på att vi här inte enbart har att göra med ett realpolitiskt problem. Krisen visar även på behovet att på nytt begrunda ett demokratiproblem av mer fundamental karaktär. Problemet kan beskrivas som följer. Å ena sidan bygger demokratin på en tillit till vanliga människors politiska omdöme. Idén att vanliga människor är tillräckligt kompetenta för att de ska kunna anförtros uppgiften att styra sig själva är en demokratisk grundpremiss. Å andra sidan är demokratin just därför sårbar. Demokratin grundar sig på bedömningar som görs av helt vanliga människor, och som sådana är vi mottagliga för påverkan – en egenskap som kan utnyttjas av manipulatörer och demagoger. I och med denna sårbarhet tycks vi ställas inför en spänning mellan populism och teknokrati. Experter behövs för att demokratin ska bli motståndskraftig, men experternas auktoritet kan också bli till något auktoritärt. Idag existerar båda farhågorna parallellt med varandra. Vi har dels en debatt om att det populistiska motståndet mot experterna riskerar att sätta demokratin ur spel (se till exempel Wikforss, 2021), dels en debatt om att demokratin hotas av teknokratiska försök att byta ut politisk opinionsbildning till förmån för expertbedömningar (se till exempel Urbinati, 2014: kapitel 2).
I detta läge räcker det inte att diskutera vilka åtgärder som skulle kunna bidra till att återställa allmänhetens förtroende för experterna. Det som behövs är en principiell diskussion om experternas roll i demokratin.
Ur Skör demokrati: Det öppna samhällets motkrafter i svensk offentlig debatt, kultur och forskning. Siri Sylvan (Thomas Persson & Sten Widmalm, red.) Fri Tanke.
Publicerad med förlagets tillstånd.
