När du uppsöker en offentlig toalett har du två dörrar att välja på. Om du har fötts med slida väljer du dörren med den här figuren: 
. I detta oansenliga tecken finns en utsaga om vad det är att vara kvinna inskriven: kvinnor är de varelser som bär kjol. När du utan att tveka öppnar denna dörr utför du en ständigt pågående skapelseakt: du bekräftar din könsidentitet, du går in i kvinnlighetens förlovade rum. En banal händelse, en vardaglig erfarenhet – men likväl ett led i den läroprocess som varje kvinna deltar i från den dag hon föds och till den dag hon dör. Jag lever på jorden som kvinna – jag lär mig förhålla mig till en av många berättelser om vad det är att vara kvinna.
Våra kroppar bär de första tecknen på kvinnlighet, bröst och kön – men den nakna kvinnan är inte den kvinnligaste kvinnan. När vi uppskattande säger ”hon är så kvinnlig” menar vi inte ”hon går så ofta naken”. ”Vagina” är gynekologens ord, ”fitta” graffitimålarens. Men ”kvinnlighet” är ett ord som pekar mot en hel värld, en hel identitet. Varje gång vi använder ordet ger vi det ett innehåll som är större än någonsin våra bröst eller vårt kön.
Tennisspelaren Stefan Edberg får i en intervju frågan om vad han tänder på hos en tjej och han svarar: ”Att hon är kvinnlig. Pysslig och mjuk. Huslig och vänlig.” Fotografen Claudia Fried säger i ett modemagasin: ”Jag har absolut inget emot att bli omhändertagen ibland, man får inte förneka sin kvinnlighet.” Orden betyder inte att Edberg tänder på nakna kvinnor, eller att Fried är orolig över att förneka sina bröst. Kvinnlighet är ett påklätt ord, som börjar i den nakna kvinnokroppens landskap men som slutar på en helt annan ort. På vägen från den nakna till den kvinnliga kvinnan har någonting hänt, har en berättelse om kvinnlighet skapats – en berättelse som varje varelse med slida och bröst måste förhålla sig till. Frågan ”är jag kvinnlig?” kan inte besvaras när jag står ensam och naken framför spegeln. Svaret är inte ens givet i rött, rinnande mensblod mellan mina ben. Kvinnligheten finns inte här; inte i min kropp, inte i mitt blod.
Lyssna på Aretha Franklin: ”You make me feel like a natural woman.” Lyssna igen: hör det lilla viktiga ordet ”like”, som, och hör orden ”you”, du, och ”feel”, känna. Vad är det som händer här, i en enkel sångrad som ljuder under kvällens sista dans och dränker gungande par på nedsläckt golv? Rösten är en kvinnas och duet tar vi därför för en man: här skänker en man en kvinna hennes kvinnlighet. Här har vi huvudpersonerna i alla berättelser om kön: mannen och kvinnan. Och han får henne att känna sig som en naturlig kvinna – han får henne inte att vara en naturlig kvinna. För hur skulle hon kunna vara? Var skulle den naturliga kvinnan kunna existera? Långt före den dag då du självklart väljer toalettdörr har du blivit en av huvudpersonerna i berättelserna om kön, har du blivit flicka eller pojke. Och du vet, allt tydligare för var dag, vad din roll innebär. Du kan inte vända åter: du är inte kvinnlig då du är naken, du är kvinnlig då du är paketerad som kvinna (pysslig, huslig, vänlig, i behov av omhändertagande, eller något av de andra ord som vi slår in paketet kvinna i). Då känner du dig som en naturlig kvinna, som den kvinna vår kultur har valt att definiera som kvinnlig.
Alla som talar svenska vet vad en bror är: ett manligt syskon. Alla som talar svenska vet vad en kvinna är: en människa med slida och bröst. Detta är ordens definition. Meningen ”en kvinna är en människa med bröst och slida” är fullständigt ointressant – om vi inte just håller på att lära oss tala. Det är en mening som inte innehåller någon kunskap om förhållandena i världen, inte om vad det innebär att ha slida och bröst, utan det är en mening som blott innehåller en kunskap om det svenska språket. Men ordet ”kvinna” har blivit större än sin definition, har fått en mängd associationer: ”den som föder barn”, ”den som känner omsorg”, ”den som är vacker”, ”den som kan tala om känslor” osv.
Alla som talar svenska vet vad en bög är: en man som älskar män. Men precis som ordet kvinna har bög i vår kultur fått även andra betydelser: ”onaturlig”, ”sjuk”, ”feminin”, ”hot mot familjen” etc. När bögar fortsätter att kalla sig bögar kämpar de för ordets innebörd, för att få bort de negativa associationerna och låta ordet bli ointressant, låta det bli blott sin definition. Delvis har bögarna lyckats i sin kamp; i dag är ordet inte nödvändigtvis ett skällsord.
Ordet ”bastard” betyder ”en som är född av föräldrar som inte är gifta”. Det betydde ordet på 1800-talet – och det betyder ordet i dag. Men en gång hade ordet ”bastard” så negativa associationer att det formade alla bastarders liv. Alla i byn visste vem som var bastard och hade vissa negativa förväntningar på den personen – förväntningar som styrde hans eller hennes liv och delvis formade hans eller hennes personlighet. I dag har ordet inte längre dessa associationer och det används inte heller, trots att vårt land är fullt av bastarder.
Om jag för hundra år sedan hade sagt ”jag är kvinna” så hade det till exempel betytt ”jag har inte rösträtt”, ”jag har inte tillträde till universitetet”, ”jag är inte myndig när jag gifter mig”. Och det hade inte betytt bara dessa faktiska omständigheter, utan i förlängningen av dem även en förståelse av ordet kvinna som en varelse som inte förstår sig på politik, som inte är kapabel att tänka rationellt, som inte kan ta ansvar för sin ekonomi. Tack vare de politiska framgångarna för kvinnorörelsen så äger ordet kvinna inte längre dessa associationer. De associationer som ordet väcker i dag – ömhet, känslighet, sentimentalitet, mystik, skönhet, lyhördhet, intuition etc – behöver det inte väcka i morgon.
Den varelse som agerar som vore hon kvinnlig, som tror sig veta vem hon är när hon kallar sig ”kvinna”, är huvudperson i den politiska rörelse vi kallar feminism. Där är hon en älskad, omhuldad agent som ofta får axla en dröm: drömmen om det feministiska upproret mot ett patriarkalt samhälle.
Feminismen tror på kvinnan, hon är dess käraste fetisch. Feminismen vill ”frigöra” kvinnan, vill ”representera” henne, vill ”uppvärdera hennes erfarenheter”. Feminismen älskar kvinnan. Det är en kärlek som har förvandlat henne till en utopi, till en dröm om en annan värld, en bättre ordning. När det är svårt att leva i denna värld, letar vi efter en annan. Så uppstår religionernas himmelriken – och så uppstår feminismens kvinna. Hon blir havande med ett alternativ till det nuvarande. Hon blir en utväg; om hon hade fått bestämma hade krigen varit färre, miljöförstöringen mindre, rasismen mer sällsynt. Feminismens kvinna blir ofta en dröm om godhet – en godhet som kan se olika ut i olika feministiska läger. Hos stödstrumporna blir hon garanten för folkhemmets bevarande. Hos de biologiska feministerna blir hon den ömma modern, som osjälviskt bär livet vidare och värnar om det lilla. I New Age-rörelsen blir hon den mystiska naturkraft vår teknologiska och rationella värld behöver. Hos postmodernisterna blir hon det som undgår det språkliga fängelset. I modemagasinens ”feminism” blir hon den naturliga skönhet som saknas i en alltför artificiell värld.
Ur Nina Björk 1996 Under det rosa täcket: om kvinnlighetens vara och feministiska strategier. Wahlström & Widstrand.
Publicerad med författarens tillstånd.
