Jag var femton år när jag hörde ordet transsexuell för första gången. För att vara ärlig var min erfarenhet och kunskap om transpersoner begränsat till att jag någon gång hade hört talas om Dame Edna och After Dark. Det var inte så att jag hade några särskilda tanker eller åsikter, utan det var mer ett koncept som fanns. En del män tyckte att det var kul att ha på sig kvinnokläder och så var det med det. Anledningen till att jag fick höra transsexuell var en ren tillfällighet.
Som femtonåring var jag nog som femtonåringar flest, cool och oövervinnerlig den ena dagen och ett osäkert litet barn den andra. Jag var säker på att jag inte var hetero och sökte mig därmed till sammanhang där andra HBTQ-ungdomar hängde. Eftersom jag visst att jag även attraherades av män, så ville jag inte kalla mig lesbisk utan placerade mig säkert i boxen ”bisexuell”. Sommaren det året jag skulle fylla sexton var jag på ett sommarläger för HBTQ-ungdomar i Norge. Lägret var späckat med föreläsningar, workshops, filmvisningar och… hångel.
En av föreläsningarna hölls i samband med en filmvisning. Det handlade om Monica som hade registrerats som pojke vid födseln, men som från tidig barndom hade uttryckt starka känslor och åsikter kring sin könsidentitet. I föreläsningen berättade hon om hur hon hade mått i skolan, vilka känslor hon hade haft etc och jag kommer ihåg att redan där började tankarna snurra i huvudet. under resten av lägerveckan tappade jag helt intresset för att vara med de andra, och det enda jag kunde tänka var ”men det är ju jag? eller?”
Under de kommande fyra åren mådde jag oerhört dåligt. Jag hoppade av gymnasiet, flyttade hemifrån, bytte land och under en period försökte jag desperat att hinna någon form för kvinnlighet hos mig själv. Låg med och hade kortvariga relationer med män för att få bekräftelse.
Det var först när jag började acceptera mig själv, och förstå att tankarna inte skulle gå över om jag inte vågade tänka klart dem, som jag började må bättre. Jag fick en remiss till teamet som utreder könsidentitetsstörningar (ANOVA) vid Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Att bli utredd är något av det mest kränkande jag har varit med om. Detaljerade frågor kring mitt sexliv, hur/om jag onanerade, vad jag fantiserar om. Möten var tredje månad och en psykologutredningen med en psykolog som inte bara tvingade mig att försvara min identitet utan även medvetet provocerade mig för att se om jag hade ”manliga personlighetsdrag”. Det verkade dock inte finnas någon tvivel och ett år senare hade jag min diagnos ”transsexualism” på pappret.
Jag har gått på testosteron sen 2010, och det har haft en enorm påverkan på mitt liv. Det tog inte lång tid innan min psykiska hälsa förbättrades avsevärt och plötsligt hade jag energi över att både studera och arbeta. Jag läste in hela gymnasiet via komvux och kunde så småningom börja studera på högskola. Det är såklart svårt att förklara för någon som inte själv har gjort den här resan, men nu när jag ser tillbaka är det en sån självklarhet att det var rätt.
Min brist på medicinsk utbildning gör att jag inte kan säga något om varför just jag ”blev trans”. Folk brukar vilja spekulera kring orsakerna – handlar det om hormonduschar som blev fel under graviditeten? Är det miljögifter? eller är det kanske genusvetenskapens fel? Ärlig talat är jag inte alls intresserad av det. Det viktiga för mig är att jag mår bra, och det samma önskar jag mina transsyskon – vare sig det handlar om medicinsk behandling eller möjlighet att välja ett tredje juridiskt kön.
Fredrik Stillerud
tidigare medlem i Humanisterna Stockholms styrelse
https://manligdoula.org/
