Det senaste numret av Humanisten ska nu börja dimpa ner i era brevlådor, om ni har papperstidning. Annars kan ni läsa artiklarna här, de kommer att läggas ut under hösten.
Den livsåskådning Humanisterna företräder kallas sekulär humanism. I nutida användning, förklarar Nationalencyklopedin, har ordet sekulär betydelsen ”världslig, i motsats till andlig eller kyrklig”. Sekulär humanism är således en humanism utan gudar eller institutioner som håller på med gudar. Vår humanism exkluderar den påhittade verklighet som är religionernas själva epicentrum.
I sekularismen är en bärande tanke att det är viktigt att hålla stat och religion åtskilda. ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”, som Jesus formulerade det. Det finns dock olika sätt att exkludera det övernaturliga. En metod innebär att stat och samhälle inte tar ställning i religiösa frågor. Ett böneutrop behandlas som en ljudförorening vilken som helst, religiös klädsel som klädsel vilken som helst, och religiösa skolor som vilka skolor som helst. Så länge religiös praktik inte inkräktar på andra människors liv och välmående kan religion oproblematiskt existera i samhället på samma villkor som andra aktiviteter.
Det finns dock en annan, mer aktiv form av sekularism som direkt vill motarbeta religiösa sedvänjor från offentligheten. Här ses böneutrop istället som en form av otillständig propaganda som medborgarna bör få slippa. Religiös klädsel är ofta en form av kvinnoförtryck som samhället bör agera för att skydda kvinnor från. Och religiösa skolor går ju faktiskt ut över människor som inte valt det själva – barnen – så sådana skolor bör rimligtvis inte vara tillåtna, givet alla konventionstexter om individuell religionsfrihet.
Vilken väg olika samhällen har vandrat i att separera kyrka och stat visar starka historiska spår. I Sverige har vi religionsfrihet inskriven i grundlagen, men inte för vår statschef som tvärtom är tvungen att vara protestantisk trosbekännare, också det enligt grundlagen. När statskyrkan avskaffades uppkom naturligt tanken på att ändra på denna ordning, något kungen själv dock motsatte sig. Så nu dras Sverige med en självmotsägande grundlag.
I Frankrike har man istället arvet från den franska revolutionen att hantera, då de antikyrkliga stämningarna fick långtgående (och inte sällan blodiga) konsekvenser för präster och kyrka. Ur denna historia har den specifikt franska sekularism som kallas laïcité vuxit fram; en sekularism som är mer religionsfientlig än i andra västeuropeiska länder. Till exempel förbjöd Frankrike 2004 religiösa symboler i offentliga skolor, samt 2011 ansiktstäckande klädsel i offentligheten.
Exakt hur man bäst håller kyrka och stat åtskilda är en debatt som säkerligen kommer att fortsätta, en debatt där det inte finns något enda riktigt svar och där olika erfarenheter kan leda till olika svar. Här spelar inte minst synen på staten in. Bör vi medborgare använda staten för att skydda oss från religiös påverkan, till exempel genom lagstiftning? Eller är staten tvärtom en av de saker vi behöver skydda oss emot? Här spelar återigen historisk erfarenhet en stor roll och svaret blir ofta olika beroende på om frågan ställs i Sverige, Frankrike eller Tyskland.
God läsning!
Patrik Lindenfors & Janna Aanstoot
