Corona-pandemin har aktualiserat frågor om svenska statens förhållande till döden. Lagstiftning och praxis kring livets slut dras fortfarande med föreställningar och praxis från statskyrkans dagar som gör tillvaron onödigt krånglig och ibland till och med traumatisk för människor med andra livsåskådningar.
Svenska statens förhållande till döden har ännu inte sekulariserats. Det är hög tid att kapa banden till den gamla statskyrkan och göra lagstiftningen kring döden livåskådningsneutral. Döden angår oss alla och är ett alltför allvarligt ämne för att bara köra över icke-religiösa och medborgare med annan religion. Här är några områden som behöver reformeras.
Avkristna begravningsverksamheten. Huvudman för begravningsverksamheten i Sverige är fortfarande Svenska kyrkan, med undantag av två kommuner. Detta är en rest från förr som nu är direkt olämplig då religionsfrihet är inskriven i grundlagen – staten ska vara religiöst neutral. Begravningslagstiftningen behöver därför omformuleras så att önskemål hos den avlidne och de efterlevande i så liten utsträckning som möjligt begränsas av religiösa föreställningar de själva inte delar. Ett första steg vore att kommunalisera begravningsverksamheten, så att begravningar inte längre administreras av Svenska kyrkan utan av en neutral aktör under allmän demokratisk kontroll. Begravningsavgift betalas av alla som taxeras till kommunal inkomstskatt. En avgift, som egentligen borde kallas skatt, men ligger utanför medborgarnas påverkan av dess storlek och hur den används. Administrationen av dessa skattepengar och rätten för medborgare till gravplats bör hanteras av en myndighet, inte av kyrkan.
Tillåt förvaring av aska i hemmet. Idag kremeras över 80% av avlidna i Sverige. Efter askberedning återstår endast stoft av den avlidna. Askan av kremerade överförs sedan till urnor. Hanteringen av dessa urnor omgärdas i dag av stränga regler som ibland orsakar helt onödiga problem. Till exempel får man inte förvara askan av en älskad anhörig i hemmet, något som skapat starka känslor hos vissa drabbade (till och med Påven tillåter undantag i allvarliga och exceptionella fall). Det finns inga rationella skäl för denna ordning och det är oklart hur den har uppkommit. Hemförvaring av urnor tillåts i en rad jämförbara länder och i flera amerikanska delstater. Förutom att hemförvaring inte är tillåten måste efterlevande i Sverige också ha särskilt tillstånd om de önskar att dela askan. Detta är ett inte helt ovanligt önskemål bland invandrade som kan vilja få sin aska spridd i två länder, eller föräldrar som vill begrava askan efter sitt avlidna barn i två familjegravar. Vidare krävs särskilt tillstånd om egen spridning för anhöriga som vill sprida askan själv. Dock kan man nu bara få tillstånd för spridning på naturområden eller i hav och sjöar med visst avstånd från land. Detta trots att stoftet inte miljömässigt skiljer sig från annan aska då material som spikar, proteser och annat avskiljs och återvinns vid kremeringen. Eftersom det inte föreligger miljöproblem med spridning vid till exempel hem eller sommarstuga bör spridning av aska bara beröra den avlidna, anhöriga och markägaren där askan sprids.
Förbered för livsåskådningsneutrala ceremonier vid nationella och lokala katastrofer. I samband med stora nationella och lokala trauman finns ingen beredskap hos myndigheterna för gemensam livsåskådningsneutral sorgebearbetning. För sekulariserade och medborgare av annan religionstillhörighet kan det upplevas som okänsligt när kyrkan tillhandahåller allmänna minnesceremonier. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) borde ha som ett av sina självklara uppdrag att planera för samlingslokaler att använda, samt utsedda personer som har till uppgift att hålla neutrala allmänna samlingar som inkluderar sörjande av alla livsåskådningar.
Dödshjälp. Dödshjälpsfrågan har seglat upp som en viktig fråga i debatten men utreds märkligt nog fortfarande inte av myndigheterna. Detta trots positiva erfarenheter från länder där dödshjälp är tillåten och en starkt positiv folklig opinion (80 % enligt en nylig opinionsundersökning av Novus). Människor med obotliga sjukdomar och ett svårt eller tilltagande lidande att se fram emot borde ha rätt att ha egen kontroll över sin dödsprocess och inte behöva lita till närmaste läkares godtycke. Dödshjälpsmotståndare hävdar ofta att livet är en gåva från Gud och heligt, men i ett sekulärt land kan inte någras personliga tro få styra hur andra ska leva och dö. Ser myndigheterna starka skäl att dödshjälp inte bör tillåtas borde dessa skäl formuleras och sammanfattas på ett sätt som gör det möjligt för allmänheten att granska argumenten. Som det är nu ignoreras frågan, ett förfarande som inte visar hänsyn till någon. Dödshjälp behöver utredas.
Att sekularisera statens förhållande till döden är i linje med den svenska grundlagsfästa rätten till religionsfrihet och en naturlig följd av att statskyrkan avskaffades år 2000. Banden kapades då inte fullt ut, vilket var olyckligt. Men det är en ordning som går att rätta till.
Inget av de förslag som skisserats här ovanför går ut över medborgare som tillhör Svenska kyrkan – deras tillvaro skulle förbli helt oförändrad. Med en förändrad begravningslagstiftning kan man fortfarande begravas kyrkligt på en kyrkogård, enda skillnaden är att administrationen sköts av kommunen. Ingen som inte vill förvara aska hemma, dela askan, eller sprida den på någon favoritplats, behöver göra detta. De som vill ha kyrkliga minnesceremonier vid nationella eller lokala katastrofer kan anordna detta separat, enda skillnaden är att den gemensamma minnesstunden skulle vara anpassad för alla. Ingen som inte själv vill bestämma över avslutningen av sitt liv behöver fundera över det.
Att göra samhällets förhållande till döden livsåskådningsneutralt vore betydelsefullt för oss med annan livsåskådning, men skulle lämna tillvaron oförändrad för statskyrkliga. Att dessa reformer inte utförts för länge sedan är förbluffande. Sverige är sedan tjugo år tillbaka ett sekulärt land och det finns ingen rimlig anledning att någras religiösa värderingar ska genomsyra gemensam administration och lagstiftning om döden.
Livets slut är ett av de tillfällen då vi människor är som mest sårbara. Det är inte en situation lagstiftningen bör försvåra eller göra onödigt traumatisk för någon.
Patrik Lindenfors, styrelseledamot Humanisterna
David Rönnegard, ordförande Humanisterna
Ulf Gustafsson, förbundssekreterare Humanisterna
Artikeln har tidigare publicerats på DN Debatt 3 januari 2021.
