Rätten till en värdig död kräver rätten till ett värdigt liv!

Humanisternas ordförande David Rönnegard skriver engagerat och kunnigt om legalisering av dödshjälp. Han tar stöd i en Novusundersökning som indikerar att 80% av Sveriges befolkning är för någon form av frivillig dödshjälp. Han har även en personlig relation till frågan då han lider av en obotlig cancerform som förvisso är under kontroll för tillfället men som aktualiserat behovet av självbestämmande när allt hopp är ute.

Jag vill på intet sätt debattera kärnfrågan i Davids artikel. Jag delar helt och fullt hans ställningstagande i dödshjälpfrågan. Dödshjälpfrågan är en barmhärtighetsfråga med sin grund i rätten till självbestämmande. Som alla stora frågor om livet och döden är dock givetvis denna fråga inte okomplicerad och jag vill betona att förbundet Humanisterna långt ifrån uppfattar frågan som enkel. Vi välkomnar dock en utredning som lyfter på varje sten i frågan.

Då jag delar Davids livsåskådning och inte ser på livet i sig som en helig gåva av gud är min främsta invändningspunkt att rätten till en värdig död kräver rätten till ett värdigt liv. Jag är disputerad i ämnet handikappvetenskap och jag tänker här främst på LSS-lagstiftningen och rätten till personlig assistans, men också på habiliterings- och rehabiliteringsinsatser av paramedicinsk personal som logoped, arbetsterapeut och sjukgymnast. I oktober 2020 fanns det 13 865 personer med assistansersättning från Försäkringskassan. Som jämförelse var det 16 119 personer i januari 2016 (https://assistanskoll.se). Utan nödvändigt och tillräckligt stöd för att leva ett värdigt liv ökar lidandet för många multisjuka och människor med progredierande sjukdomar. Deras upplevelse av att ligga anhöriga till last och att inte ha ett meningsfullt liv ökar när bristen på stödinsatser minskar vilket måste vägas in i en lagstiftning kring dödshjälp. Här är en jämförelse med USA, där statligt stöd vid handikapp inte finns inom föreställningsvärlden, av föga värde.

I Sverige är förhoppningsvis rätten till andningshjälp, matningsinsatser, kommunikationshjälpmedel, förflyttningshjälpmedel och assistans för ökat självbestämmande, frågor som inte bör vara partipolitiskt diskutabla. Men det är inget man kan ta för givet vilket Försäkringskassebeslut härom året ställde på sin spets när andning klassades som ”ett icke grundläggande behov” och därmed inte ger rätt till personlig assistans: (https://www.svt.se/special/hjartsjuka-matilda-nekas-assistans/)

Utan att dessa rättigheter finns på plats för att ge rätten till ett värdigt liv är det svårt att anse att vi har grundläggande förutsättningar för att en barmhärtig och rättssäker lag om dödshjälp ska kunna införas i vårt land.

Janna Aanstoot, fil dr i handikappvetenskap och ledamot i Humanisternas förbundsstyrelse