Pusselbitar – ur Deborah Feldmans bok ”Unorthodox”

Jag besöker äktenskapsläraren för sista gången en vecka innan bröllopet. Det är dags för den speciella, mystiska lektionen som alla brudar viskar om men aldrig diskuterar ingående. Jag är både nervös och nyfiken. Jag undrar vad hon har att berätta som min familj inte kan förmå sig att avslöja för mig. Jag förstår att det måste vara något stort, något spännande men pinsamt, något så hemligt att bara hon – kvinnan som utsetts att lära ut allt som har med äktenskapet att göra – får lov att prata om det.

Jag sitter nervöst på kanten av den hårda stolen och ser mig omkring i det sjabbiga köket för att få en ledtråd – både om hemligheten och om henne, kanske en aning om varför just hon valts ut för att förmedla dessa fördolda kunskaper. Köksbordet är täckt av förbryllande teckningar, som en ingenjörs ritningar men mindre exakta och mer skrämmande. Det är mitten av augusti och lägenheten saknar luftkonditionering, så luften är tung, tjock och unken och räcker knappt till oss båda. Bordsduken är flottig och fläckad och jag ser noga till att inte röra vid den.

När hon äntligen sätter sig mittemot mig och börjar föreläsa om äktenskapets helighet blir jag alltmer otålig. Jag vill att hon ska komma till de bra bitarna så att jag kan gå sedan, bort från det trånga köket som luktar gammal svett och sur ättiksgurka. Där jag sitter vid bordet börjar jag faktiskt få en aning om vem läraren är, om livet hon slutat leva och hur hon avundas min ungdom. Jag känner hennes förakt mot min sorglösa existens och brudlyckan jag utstrålar lika tydligt som jag uppfattar hennes iver att krossa dem. När hon spänner ögonen i mig och börjar tala om en helig plats inuti kvinnan får jag gåshud.

Mannens och kvinnans kroppar är skapade som två pusselbitar som passar ihop, säger hon. Jag hör henne beskriva en korridor och en liten dörr som öppnas till livmodern. Mekor, kallar hon den, ”källan”. Jag har svårt att föreställa mig var ett sådant system skulle vara placerat, och hon berättar om passagen som leder till ”källan” och hur man kommer in i den. Hon formar en ring av tummen och pekfingret och använder sedan pekfingret på andra handen för att visa, med löjliga, stötande rörelser. Jag gissar att detta ska föreställa den del av det hela då pusselbitarna faller på plats. Men jag kan inte förstå var den där punkten, den där passagen, är placerad på min egen kropp. Såvitt jag vet är stället där kiss kommer ut inte så tänjbart. Till sist hejdar jag henne.

”Eh, jag har inget sådant”, säger jag med ett nervöst fniss. Jag är helt säker på att jag inte har någon öppning och i så fall kan den inte vara stor nog att rymma något i samma storlek som hennes tjocka pekfinger, eller vad det nu ska representera.

Hon ser förbryllat på mig. ”Självklart har du det. Det har alla.”

”Nej, jag lovar. Jag har inget sådant.” Nu börjar jag bli ordentligt orolig. Jag börjar ifrågasätta mig själv. Kan jag verkligen ha missat öppningen hon pratar om? Hur skulle jag ha kunnat undgå att lägga märke till ett hål rakt in i kroppen? Paniken är nära. Tänk om de måste ställa in bröllopet för att bruden är född utan ”källa”? Tårar av frustration stiger medan jag fortsätter hävda att jag saknar denna mystiska kroppsdel som hon så ihärdigt försöker illustrera. Jag vill att hon ska sluta göra de där rörelserna, de verkar så obscena och motbjudande.

”Jag har inte det där som du pratar om. Jag tror jag är född utan det. Hur skulle jag kunna ha det utan att veta om det? Jag skulle väl veta om jag hade ett hål där nere!”

”Okej.” Kallah-läraren suckar. ”Du kanske inte tror att det finns där, men det gör det. Jag lovar att du inte föddes med någon underlig defekt. Du kanske aldrig har lagt märke till det förut, men om du letar kommer du att hitta det.”

Jag vill inte leta efter något, inte i den här lägenheten med henne i rummet intill, men hon skrämmer mig. Eller snarare hänger det outtalade hotet om att min fruktansvärda deformitet ska bli en stor skandal över mig som en bödelsyxa, och jag gör som jag blir tillsagd. Jag går till badrummet, river av en bit toalettpapper från rullen och lindar det kring mitt högra pekfinger. Tveksamt undersöker jag mig själv där nere, ser till att börja längst bak och långsamt ta mig hela vägen fram på jakt efter något slags hålighet. Inget. Jag försöker igen. Förutom den naturliga klyftan som mina fingrar försiktigt följer ger inget efter. Kanske är det inte djupare än så, tänker jag, det här utrymmet där mannen måste klickas fast för att lämna en gåva vid livmoderns altare.

Jag lämnar badrummet och nickar stumt. Kanske hittade jag det faktiskt. I så fall känner jag mig lurad. Hur kan något som verkar så viktigt ha dolts för mig i alla dessa år? Varför tvingades jag upptäcka det så hastigt nu? Betyder det att det inte varit något bra att ha en mekor fram till den här stunden, men att den plötsligt blivit helig nu när jag snart ska gifta mig? Jag står framför läraren, arg och förvirrad.

Minnet av den där dagen får det att hugga till inom mig. Jag vill vara en kvinna som känner sig själv, sin kropp och sin styrka, men i den stunden delades mitt liv i två delar. Innan jag gick till äktenskapsläraren var jag bara en flicka, efteråt var jag en flicka med en mekor. Jag hade plötsligt och chockartat förstått att min kropp utformats för sex. Någon hade skapat en särskild del av min kropp för sex. Under uppväxten i Williamsburg hade jag noggrant skyddats från allt som hade med sex att göra. Vi var andliga varelser, kroppar som bar på själar. Tanken på att regelbundet under resten av mitt liv behöva konfronteras med en del av min kropp som jag aldrig funderat på – än mindre velat fundera på – stod i stark kontrast till den kyska livsstil jag haft dittills. Det var en livsstil som jag blivit bekväm med, och kroppen gjorde uppror mot förändringen. Det upproret skulle snart kosta mig lyckan och så de första fröna till det som så småningom trasade sönder mitt äktenskap.

Ur Deborah Feldman 2020 Unorthodox. HarperCollins Nordic. Köp boken här.

Publicerad med förlagets tillstånd.