Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Humanisterna.
I det nordiska humanistmanifestet från 2016 sammanfattas de nordiska humanistorganisationernas gemensamma värdegrund. Av detta manifest framgår att humanister förespråkar kritiskt ifrågasättande, informerade resonemang och vetenskapliga metoder som våra bästa verktyg för att nå pålitlig kunskap om världen. Åsikter ska kunna prövas i öppen debatt och vi ska vara beredda att ifrågasätta även våra egna idéer. Jag instämmer helt med dessa synpunkter, som bör vara vägledande för allt beslutsfattande i samhället, men tyvärr förekommer ibland avsiktliga bedrägerier (desinformation). Inom forskning kallas det vanligen fusk och jag brukar skilja på följande huvudtyper (tre fula F):
- Fabulering, dvs. man hittar på försöksresultat (s.k. torrforskning).
- Frisering av rådata genom strykningar och ändringar.
- Förvrängning av verkligheten genom en olämplig försöksplan, irrelevant eller felaktig analys av data samt vilseledande eller ofullständig presentation av resultaten.
Oberoende av vilken typ som används är resultatet vanligen detsamma, nämligen en felaktig slutsats. Som statistiker har jag främst intresserat mig för den tredje typen, som jag misstänker är den vanligaste. Användningen av en i sammanhanget olämplig statistisk metod kan t.o.m. bli så vanlig att den betraktas som allmänt accepterad.
Det borde inte finnas någon anledning att avsiktligt presentera vilseledande information om man vill använda den som underlag för korrekta slutsatser. Trots detta har jag under mina mer än 50 år som statistiker stött på mängder av fusk inom forskning, politik och näringsliv.
När jag påtalat en olämplig användning av en statistisk metod för akademiska forskare har jag ofta avfärdats med varianter på temat: ”Jag har rätt och du har fel för jag har så många publikationer.” Detta är en typ av argument som knappast går ihop med en öppen debatt och ett kritiskt ifrågasättande.
Tyvärr använder sig även en del myndigheter av felaktiga metoder. Ett exempel är Rättsmedicinalverkets åldersbestämning av flyktingar. När två professorer i statistik, Johan Bring och Lars Rönnegård, lyckades få träffa ansvariga personer på Rättsmedicinalverket (RMV) för att påpeka bristerna i RMVs metod för åldersbestämning av flyktingar blev det ett kort möte eftersom representanterna för RMV inte var intresserade av att diskutera svagheterna i metoden. Ett annat exempel är Swedac, som fått regeringens uppdrag att ackreditera laboratorier och bestämma hur mätosäkerhet ska beräknas. Tyvärr har man låst sig vid att mätosäkerhet kan beräknas från teoretiska gissningar av bidrag från kända felkällor (många är dock vanligen okända). När det t.ex. gäller medicinska behandlingar måste effekten vara empiriskt verifierad men när det gäller de mätmetoder som används för diagnos och bedömning av effekt räcker det tydligen med att man gissar sig till prestanda. Jag satt i Swedacs referensgrupp för kemi på 90-talet men 1998 förklarade Swedac att jag inte skulle betraktas som trovärdig eftersom jag vägrade tro mer på gissningar än på empiriska data. Man har fortfarande inte ändrat sig.
Under mina nästan 30 år på ett läkemedels- och diagnostikaföretag kunde jag konstatera en förändring när det gällde inställningen till fusk. Målet gick alltmer från att ta fram bra produkter till att uppfylla ekonomiska nyckeltal. Jag slutade 1997 då jag placerats på marknadsavdelningen och min nya chef förklarade att min uppgift inte var att upptäcka eventuella brister i produkterna utan att i stället genom användning av ”lämpliga” statistiska metoder försöka dölja dem.
Av ovanstående exempel framgår att vi inte alltid har den idealbild som förespråkas i nordiska humanismanifestet. Vilseledande information är kanske det största hindret för en bättre värld, ja kanske rent av för en beboelig planet i framtiden. Tyvärr har det visat sig svårt att få media att uppmärksamma den typ av vilseledande information, som jag behandlat här. Antingen förstår man inte problemet eller också vill man av olika skäl inte få frågan belyst. Jag misstänker att det ofta är det senare alternativet som gäller eftersom även artiklar om hur man kan upptäcka vilseledande information refuserats.
Vilseledande information handlar egentligen om bristande etik och här hjälper det inte med att Humanisterna förespråkar rationellt tänkande och uppmanar till kritiskt ifrågasättande i största allmänhet. Jag tror Humanisterna måste ha en betydligt aktivare roll när det gäller etiken på detta område. Mitt förslag är att Humanisterna bör söka samarbete med representanter för andra livsåskådningar för att försöka enas om ett gemensamt manifest när det gäller vilseledande information. Kan man dessutom skapa uppmärksamhet kring konkreta fall kanske det kan få en viss effekt.
Göran Nilsson, pensionerad statistiker
