Varken hundra eller tusen brända religiösa skrifter är ett hot mot en världsreligion med miljarder anhängare. Lika lite som Muhammedkarikatyrer är det. Att en religion har kritiker eller till och med hatare betyder inte att den, eller dess anhängare, hotas. Det finns fall där hat övergår i hot och uppvigling, och det är där den juridiska gränsen behöver dras. Inte vid att något väcker religiöst motiverad vrede.
Att det var Sverigedemokraternas Richard Jomshof som sade »jag tycker inte att man ska göra det, men man får göra det och blir de upprörda, så elda hundra till, då« fick många att inta motsatt position efter koranbränningen vid Turkiets ambassad i Stockholm 2023. Men om vi bortser från att det var Jomshof som fällde orden: Är själva hädelsen i form av brännandet av en religiös symbol, den som odemokratiska stater reagerar på, i sig ett problem?
När människor riskerar straff, i en del länder livet, för att ha förstört Koranen eller ifrågasatt de heliga sanningarna? Inte ens när några av världens värsta diktaturer har piskat upp ett drev mot Sverige har somliga makthavare och inflytelserika debattörer kunnat se det självklara i att uttryck för blasfemi är en del av yttrandefriheten. Som politiker är man naturligtvis fri att uttrycka sitt ogillande när det uttrycks sådant som man starkt tar avstånd ifrån. Kritik mot manifestationer är en lika given del av yttrandefriheten som manifestationerna som kritiseras. Men när svenska ministrar offentligt kritiserar nyttjandet av yttrandefriheten på svensk mark skickar det en tydlig signal till både den som uttryckt sig, eller önskar göra så, och till omvärlden. Och vad som är ännu värre än sådana signaler, är de olika förbudsförslagen som har föreslagits för att stoppa uttryck för blasfemi. Det är personer som Firoozeh Bazrafkan som tvingas till tystnad av nya hinder. Den som ena stunden säger sig ge stöd åt kvinnokampen i Iran, för att i nästa andetag applådera förbud mot att riva eller bränna Koranen offentligt, kan inte ha förstått – eller vill möjligen inte förstå – den religiösa fundamentalismen.
Det är dem vars yttrandefrihet och rätt att leva är under hot som borde stå i fokus för den här diskussionen, inte Jomshof eller islamister. I Paris fick den fransk-tunisiske imamen Hassen Chalghoumi gå under jorden med massivt polisbeskydd efter att han hade fördömt terrormordet på Samuel Paty och uttryckt stöd för president Macron. I Berlin lever den kvinnliga imamen och advokaten Seyran Ateş sedan lång tid med personskydd. Mordhot och en fatwa var det pris hon fick betala efter att ha öppnat sin liberala moské. Att hoten kan vara på allvar blir de hotade ständigt påminda om. I februari 2025 sköts den 57-åriga sydafrikanen Muhsin Hendricks, som beskrivits som världens första öppet homosexuella imam sedan han kom ut på 1990-talet, ihjäl. Det finns progressiva krafter och röster bland muslimer. Men hur
ska de våga och orka fortsätta om inte ens demokratier står upp för fri- och rättigheter? Om inte ens våra makthavare inser att rätten att häda och ifrågasätta aldrig har kommit av att artigt anpassa sig.
Statsminister Ulf Kristersson upprepade under korankrisen ofta att bara för att man får göra saker betyder det inte att man bör göra dem. Uttrycket, »bara för att man får betyder det inte att man bör« hade använts 2020 av Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt. I en text, där Lars Vilks rondellhund och terrordåd i Frankrike nämndes, skrev han följande: Utmanandet av det muslimska tabut att försöka avbilda islams profet Muhammed framstår i mina ögon som en rätt onödig och destruktiv manifestation av yttrandefrihet som man av ren hänsynsfullhet kan avhålla sig från.
Huitfeldt ifrågasatte »kompromisslös konfrontation« efter halshuggningen av historieläraren Samuel Paty i Frankrike. Han skrev i texten att han hade varit på ett cocktailparty där detbjöds på champagne, och där Lars Vilks rondellhund var upphängd på väggen hemma hos värden. Huitfeldt hade då frågat en muslimsk man på tillställningen vad han tyckte om det, varpå den muslimske mannen hade svarat »Alltså … jag är inte det minsta religiös men hade jag berättat för några av mina nordafrikanska vänner att jag var på fest i en lägenhet där detta fanns på väggen – de hade inte trott mig«.
Kvartals chefredaktör landade i att den inramade bilden på väggen var »en onödig och destruktiv« manifestation av yttrandefriheten. Själv tänker jag att den muslimske mannen uppenbarligen var välkomnad till hemmet ifråga. Om värden nu inte var en muslimhatande rasist ligger det nära till hands att tro att rondellhunden på väggen var just en manifestation för yttrandefrihet. Är det då »hänsynslöst«? Varför skulle det vara det? Huitfeldt ställde även en intressant fråga i sin text: Det jag ibland har saknat i diskussionen om muhammedkarikatyrerna är ett
djupare resonemang om varför det är så viktigt att utmana just detta, muslimska, tabu snarare än att exempelvis testa gränserna för hur långt man kan gå i sexualisering av barn eller i grafiska skildringar av djurtortyr. Vad exakt är det som skall uppnås eller försvaras?
Ett försök till svar: Det är rätten att häda som försvaras. Rätten att behandla islam som vilken annan religion som helst. Lars Vilks visade med hundteckningen att yttrandefriheten, den Huitfeldt och jag dagligen har lyxen att nyttja inom journalistiken, är hotad. Kvartals chefredaktör skrev att vi ska visa hänsyn, men frågan är till vilken grupp: troende muslimer som känner sig angripna av hädelse, eller människor från den muslimska världen – troende och icke-troende – som inte gör det? Varför ges den förstnämnda gruppen företräde? »Förståelsen är granne med fördomen«, skrev tidigare Folkpartiledaren Per Ahlmark träffande när han levde.
Samuel Paty visade inte bilder i syfte att chockera, som om han visat barnpornografi eller torterade djur. Han höll en lektion om yttrandefrihet och då var karikatyrteckningar relevanta.
Sakine Madon
Utdrag ur Till kättarens försvar. Fri Tanke 2025.