Färgblind. En strävan bortom raspolitik
Coleman Hughes, Nopolar Publishing
När Coleman Hughes var sexton år erbjöds han att delta i en tredagarskonferens kallad People of Color Conference. Han tackade ja – det var skönt att slippa skolan några dagar. Det var där han för första gången hörde begrepp som strukturell rasism, trygga rum, vitt privilegium och internaliserat förtryck. Året var 2012 och dessa begrepp var fortfarande okända för många, men det dröjde inte länge innan de kom att dominera den allmänna samhällsdebatten i USA.
Hughes, son till en svart amerikansk pappa och en puertoricansk mamma, hade aldrig tidigare reflekterat över sin hudfärg som något särskilt relevant. Men plötsligt insåg han att den i vissa sammanhang skulle betraktas som central för att definiera vem han var. Det blev början på en resa som så småningom skulle leda till en konflikt med de idéströmningar som tog landet med storm under de följande åren.
Hans fyra år på Columbia University präglades av de ständiga kontroverser som rasbaserad separatism skapade bland studenterna. Hughes egen upplevelse – att han såg sig som jämlik sina studiekamrater – underkändes. Han fick lära sig att hans vita vänner hade ”vithetsprivilegier i ryggen” och att han själv var ett offer för ”strukturellt förtryck”. Ganska snart blev han övertygad om att den nya rasfixering som marknadsfördes som antirasism i själva verket var dess raka motsats:
”Den är rasistisk, destruktiv och står i direkt motsats till medborgarrättsrörelsens anda” (s. 16).
Och det är just medborgarrättsrörelsen han utgår från i sin syn på hur samhället bör bemöta rasism. Precis som Martin Luther King uttryckte det i sitt berömda tal: en människa ska värderas utifrån vad hon står för och vad hon har åstadkommit – inte utifrån sin hudfärg.
Den antirasistiska rörelse som började ta form i början av 2000-talet, med frontfigurer som Robin DiAngelo och Ibram X. Kendi, utgår däremot just från ras – men enligt Hughes bidrar de bara till att förstärka rasstereotyper. Genom att hävda principer som strukturell rasism, vit överhöghet och ärvt trauma för svarta, hamnar de i en förklaringsmodell som delar in människor i förtryckare och offer enbart på grund av hudfärg.
Robin DiAngelo hävdar till exempel att alla vita amerikaner, enbart i kraft av att ha vuxit upp i USA, är rasister. Trots att begreppet ras är diffust på många sätt, börjar denna indelning få stora konsekvenser i människors vardag: det kan handla om att få ett stipendium, statligt stöd till sitt företag eller att antas till en prestigefylld skola.
Genom att fokusera på ras och kräva särbehandling för vissa grupper hamnar man, enligt Hughes, i samma retorik som tidigare rasister. Därför benämner han denna rörelse som neorasism. Han går systematiskt igenom hur det neorasistiska tänkandet har spridit sig och lämnat djupa avtryck i staten, utbildningsväsendet, media – och även i hur människor ser på varandra.
Vad är det då Hughes förespråkar? Med utgångspunkt i den amerikanska medborgarrättsrörelsens filosofi, och stora delar av abolitioniströrelsen, menar han att det är färgblindhet som bör vara den styrande principen i samspelet mellan människor – och i hur staten och samhället behandlar sina medborgare.
Med färgblindhet menar han inte att man ska låtsas att människor inte tillhör olika raser eller etniciteter, utan att behandlingen av människor måste bortse från dessa yttre olikheter. Han menar också att det finns andra parametrar – som socioekonomisk status – som skulle fungera som mer effektiva verktyg för att utforma en rättvis samhällspolitik.
Coleman Hughes analys utgår från amerikanska samhällsförhållanden, och alla exempel han radar upp härrör från hans hemland. Har samhällsutvecklingen i USA några paralleller i Sverige? Naturligtvis kan inte analysen appliceras direkt på det svenska samhället, av både historiska och sociologiska skäl, men Sverige har inte varit immunt mot denna typ av idéer – och vi kan absolut dra lärdom av hur de har utvecklats i USA.
Det finns inte utrymme i denna text att ta upp liknande händelser i Sverige, men en bra sammanfattning kan läsas i boken Hela havet stormar. Fallstudie inifrån en myndighet av Sara Kristoffersson.
Som humanist kan jag inte annat än instämma i att likhet inför lagen bör råda, och att särrättigheter alltid innebär en orättvis behandling av någon grupp. Vi måste bekämpa rasism, men inte ersätta tidigare orättvisor med nya. Att skapa nya orättvisor kan aldrig vara vägen till ett mer rättvist samhälle.
Lilian Fernández Hall
Humanisterna Syd
Coleman Hughes, född 1996 i New Jersey, USA, är författare, essäist och politisk kommentator. Efter en examen i filosofi vid Columbia University har han publicerat texter i bland annat The New York Times, The Wall Street Journal och The Spectator. Förutom sitt arbete som skribent och debattör har Hughes studerat musik vid Julliard School och spelar trombon. Han ger även ut egna låtar under artistnamnet ColdXman.