Rasism handlar om diskriminering baserat på etnicitet, hudfärg eller andra oföränderliga, medfödda egenskaper. Religion är ett idé- och värdesystem som människor kan välja, förändra eller lämna precis som vilken livsåskådning som helst. Samtliga världsreligioner har idag följare i olika delar av världen, som förutom det faktum att de tillhör samma religion skiljer sig åt vad gäller etnicitet, kultur och språk.
I den svenska debatten kring framförallt islam tenderar debattörer från olika sidor av det politiska spektrumet att sammanblanda dels religiös tillhörighet och etnicitet, och dels kritik mot religioner med rasism. Resultatet har i en svensk politisk kontext blivit att religionskritik numera närmast uteslutande kommer från höger. Inte sällan är den formulerad på ett sådant sätt att den av vissa mitten- och vänsterväljare uppfattas som rasistisk.
Att sätta likhetstecken mellan religiös tillhörighet och etnisk härkomst faller dock på sin egen orimlighet. Religion kan ju omöjligt ses som en medfödd egenskap på samma sätt som hudfärg eller andra etniska särdrag. Att i situationer där kritik riktas mot tex islam sammanbaka religionen med dylika medfödda egenskaper indikerar ju närmast att den individ som föds in i en muslimsk idékontext skulle vara oförmögen att lämna den, vilket närmast blir ett nedvärderande synsätt i sig. Ett sådant synsätt riskerar också att förstärka stereotyper, vilket också riskerar att försvåra situationen ytterligare för de som vill lämna religionen, samt för människor som pga sin etniska härkomst ständigt upplever sig bli tagna för att tillhöra den religion som förknippas med deras etnicitet även om de inte tillhör den religionen.
Att utifrån en antirasistisk aspekt per automatik rycka ut till religioners försvar så fort de kritiseras blir också absurt, och i slutänden riskerar de aktörer som gör så att gå i försvar för odemokratiska idéer och samfund, för vilka det såklart också är bekvämt att kunna ducka debatter om dessa odemokratiska värderingar genom att stämpla all kritik som rasism.
För den som, likt drygt hälften av det svenska folket, inte tror på Gud, så blir religioner bara idéer om livet och samhället. Sådana idéer måste i ett demokratiskt samhälle få diskuteras och kritiseras fritt. Vi skulle aldrig komma på idén att sammanblanda begrepp som socialdemokrati, liberalism eller konservatism med en viss etnicitet, eller att se kritik gentemot dessa idéer som ett uttryck för missaktning gentemot vissa etniciteter. I ett sekulärt samhälle bör inte religioner ha någon särställning på den punkten.
Martin Dahlberg