Hedeniuspriset 2025 tilldelades Sakine Madon och vid höstkonferensen på Skeppsholmens folkhögskola i november var det prisutdelning.
Humanisternas motivering löd:
”Skribenten och opinionsbildaren Sakine Madon försvarar en konsekvent och långtgående yttrandefrihet, senast i boken Till kättarens försvar. Hon varnar för att låta de mest lättkränkta sätta gränserna för det offentliga samtalet, och hon påminner om att yttrandefriheten särskilt finns till för att skydda det obekväma, som normkritik, satir och protest mot det som anses heligt. Utan rätten att häda är yttrandefriheten inte hel. För sitt arbete för rätten att uttrycka konträra idéer i allmänhet och rätten att häda i synnerhet tilldelas Sakine Madon 2025 års Hedeniuspris.”
Det var en genuint glad och hedrad Sakine som tog emot priset och i sitt tacktal hyllade sina föräldrar som tog sig till Sverige från södra Turkiet när Sakine var liten. I Sverige möttes familjen av grannar som försökte värva familjen till Livets ord, vilket föräldrarna skrattande ansåg dödfött eftersom ”vi ju inte ens tror på vår egen gud”. Så Sakine växte upp till den starka och rakryggade, sekulära kvinna hon är idag. Humanisten fick några ord med henne efter prisutdelningen.
Du har skrivit boken Till kättarens försvar. Vad gjorde att du tyckte att boken behövde skrivas?
Min första bok, Inget är heligt, kom ut mitt under kravallerna påsken 2022. Då hamnade jag genast i en tv-debatt mot en journalist som hade startat en namninsamling för att förbjuda koranbränningar. På Upsala Tidning där jag var politisk chefredaktör kom det in inlägg med invändningar mot min inställning till yttrandefrihet, bland andra av dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén. När sedan Natoprocessen krånglade för den borgerliga regeringen hade jag plötsligt även motdebattörer från framför allt Moderaterna. ”Ingen” verkade tycka att rätten att häda var en särskilt viktig sak. När frågan om jag skulle vilja skriva i serien liberal idédebatt, för Liberal Debatt och Fri tanke, kom var ämnet givet.
Vilka tabun tycker du är viktiga att bryta? Att bränna Koranen, eller att teckna Muhammedkarikatyrer, väcker reaktioner för att de bryter starka religiösa tabun.
Så länge människor mördas och hotas för religionskritik finns det en mening med att använda yttrandefriheten. Den försvaras bäst när den används. Att se yttrandefriheten som en trevlig princip att rama in men aldrig använda, för att aldrig kränka eller såra, det gör den tyvärr meningslös.
I ditt tacktal nämnde du att svenska journalister inte förstår hur bra de har det yttrandefrihetsmässigt. Kan du utveckla detta?
Vi lever i en fantastisk demokrati. Inte felfri, men i ett globalt perspektiv är Sverige ett ovanligt fritt land. Paradoxalt nog har jag mött och läst många journalister och författare i debatten, personer som i sina yrken dagligen nyttjar yttrandefriheten, som argumenterar för inskränkningar. De tror sig säkert göra gott, argumentet lyder ofta att man inte ska såra utsatta grupper. Men överger man rätten att häda är det fritänkare, konstnärer, författare, hbtq-personer och feminister man vänder ryggen.
Hur ser du på balansgången mellan religionskritik/hädelse och rasism?
Det finns rasister som söker uppmärksamhet, men jag är lite trött på att de sätts i centrum för så många debatter. Att de finns gör inte religionskritik mindre viktigt. En koranskändare, en ung man i Linköping, som dömdes för att han lade till musik från ett terrordåd mot moskéer – det var en rimlig dom. När yttranden övergår i det hotfulla passeras en gräns. Men i övrigt ska ingen dömas för enbart hädelse, det vill säga för koranskändning och islamkritik.
Har enskilda medborgare i ett land ansvar för hur landet upplevs av andra länders makthavare?
Nej, har vi yttrandefrihet så måste det betyda att människor är fria att tycka vad de vill. Under Natoprocessen uttalade moderata ministrar kritik mot både koranbrännare och mot vänsteraktivisterna som hängde upp en Erdogan-docka. Politikens agerande påverkade även myndigheter. Polisen fick gång på gång bakläxa av förvaltningsrätter: Man fick inte hindra manifestationerna. Det är en ordning vi ska vara rädda om. Att anpassa sig till vad auktoritära länder anser om Sverige vore både farligt och tragiskt.
Böcker blir man inte rik på, vad jobbar du med till vardags just nu?
Jag skriver faktiskt på en tredje bok, om Sveriges hantering av hedersförtrycket (även den med Fri tanke som förlag). Men efter det projektet behöver jag klippa mig och skaffa mig ett jobb igen!
Du är en engagerad person. Vilka andra frågor engagerar dig mest just nu?
Just hedersförtrycket är en fråga som länge engagerat mig, i pågående bokprocess är det fullt fokus på den. Dock ser jag också fram emot SVT-journalisten Johan Wicklén som nästa år kommer ut med sin andra bok, ”Du gröna nya värld”. Hans första ”Vi ger oss aldrig”, om den svenska narkotikapolitikens historia, var så bra att jag kommer kasta mig över den kommande. Och som gammal ledarskribent är det omöjligt att inte följa inrikespolitiken när det börjar närma sig val. Det är ju som en enda lång julafton för oss politiknördar.