Sedan första januari 2020 är barnkonventionen svensk lag. Exakt vad det innebär är faktiskt ännu inte riktigt klarlagt – men religiösa aktörer har sett det som en möjlighet att flytta fram sina positioner.
Bland annat har Sveriges kristna råd erbjudit sin ”expertis” till lagstiftare och myndigheter på (DN Debatt 19/11-2020). Det här är rätt märkligt. Syftet med Barnkonventionen är ju att stärka barnen som egna rättighetsbärare, inte ge mer makt till religiösa organisationer och dess företrädare.
I Artikel 14 i konventionen klargörs att barn har rätt till egen tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, men också att föräldrar har rättigheter och skyldigheter att ge barn ledning då de utövar denna rätt. I Artikel 27 står vidare att konventionsstaterna erkänner varje barns rätt till ”den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling.”
Religion skapar konflikter
Eller i korthet: barn har egna rättigheter, och både föräldrar och samhället har skyldigheter att ge barnen möjligheter att mogna in idessa. I konventionstexten finns inga skrivningar om religiösa företrädares rättigheter, vare sig för sig själva eller vad gäller tillgång till barnen.
De religiösa debattörerna negligerar religionernas konfliktskapande kraft. Ingen förälder lär sina barn att tala ett visst språk med inställningen att detta är det enda rätta eller sanna språket. Det ses som något bra om barn lär sig och talar flera språk. Ingen fördömer förhoppningsvis det barn som byter till ett nytt språk när detta underlättar livet. När det kommer till religioner sker väldigt ofta det motsatta. Det är inte ovanligt att just föräldrarna är de som begränsar sina barns religions- och övertygelsefrihet.
Barn klarar sig utan religiös andlighet
Dessutom försöker man appropriera begreppet andlig utveckling och göra det till något exklusivt religiöst. Andliga, eller om man föredrar att kalla det existentiella, frågor och upplevelser är allmänmänskliga. Därför behöver barn inte specifikt religiös andlig utveckling för att kunna leva fullgoda liv. Alla människor behöver, i större eller mindre utsträckning, knyta an till större sammanhang, berättelser och traditioner. Det går utmärkt att göra detta och samtidigt ha en vetenskaplig verklighetssyn och en livssyn som fokuserar på detta temporära och enda liv.
När det kommer till Barnkonventionen är sakfrågan principiellt enkel (även om den juridiska implementeringen kan visa sig väl så knepig). Föräldrar har rätt att fostra sina barn efter bästa förmåga och i enlighet med sin egen livsåskådning, men barnen har en egen religions- och övertygelsefrihet, en frihet samhället har en skyldighet att säkerställa och skydda.
Barnkonventionen som bräckjärn
Tiden ropar efter “personligheter”, men den ska ropa förgäves, till dess vi låter barnen leva och lära som personligheter; låta dem ha en egen vilja, låta dem tänka egna tankar, arbeta sig till egna kunskaper, bilda sig egna omdömen; till dess vi, med ett ord, upphöra att i skolorna mörda de ämnen till personligheter, dem vi sedan förgäves förväntar oss att finna i livet.
Detta skrevs år 1900 av Ellen Key i boken Barnets århundrande. Sedan dess har det gjorts stora framsteg med avseende på barns utbildning och deras rättigheter. Vi oroas över att religiösa företrädare använder Barnkonventionen som bräckjärn för att rasera det som byggts upp de senaste hundra åren. Förhoppningsvis har vi fel.
Konventionen heter faktiskt barnkonventionen, inte prästkonventionen.
Patrik Lindenfors, Ulf Gustafsson & Anna Bergström
Artikeln har tidigare publicerats i Expressen 11 januari 2020.