Vi människor berömmer oss ofta för att vara den ”tänkande människan”. Vi läser böcker, skapar musik, skapar teorier om världsalltet, löser matematiska problem, studerar universum med komplicerade instrument. Listan kan nästan göras oändligt lång.
Allt det här gör vi med vår väl utvecklade pannlob. Den har expanderat under hundratusentals år och gett oss nya möjligheter att lösa och kombinera problemställningar som inget annat djur kan göra. Den har gjort oss till den klart dominerande varelsen på jorden. Vi kan sända ut astronauter, bota pandemier, utplåna städer, skapa symfonier, spela schack, göra upp eld, skapa arméer till vårt försvar.
Det verkar som det mesta av vad vi gör har ett syfte, en mening: att göra våra liv längre och mer uthärdligt. De flesta av oss är rädda för att dö. Vi försöker undvika alla situationer som utsätter oss för fara. Vi vill gärna bara behålla livet.
I vår tidigaste utveckling, där pannloben inte var så väl utvecklad, fick vi nöja oss med ett system av hormoner, som automatiskt ”räddade” oss när den sabeltandade tigern anföll. Det fick oss också att inse att det inte var någon större idé att ensam försöka fälla den stora mammuten. Vi måste vara fler och samarbeta för att lyckas. Följaktligen skapade vi familjer, flockar, samhällen där vi tillsammans och gemensamt kunde bekämpa våra fiender, som ständigt försökte stjäla vår nogsamt ihopsamlad mat, eller inskränka på vårt revir eller territorium. Vi bosatte oss i grottor, byggde befästningsverk och skapade vapen som skulle hjälpa oss och våra släktingar att behålla livet.
Att behålla livet var den första och viktigaste uppgiften som vi kunde förstå redan från barnsben. Människan är därför i grunden ett ganska girigt djur. Vi kommer att slåss, bedra och döda om vi känner oss hotade. Altruism är en ganska sällsynt företeelse bland djuret homo sapiens.
Som grund för vår överlevnad har vår kropp en hel uppsättning hormoner som styr våra reflexer och instinkter. Många av dem har morfin liknande strukturer och en del liknar opium, hasch, alkohol, endorfiner, fentanyl. Kroppen kan i många fall själv tillverka just den kemikalier som vår hjärna känner att den behöver. Däribland naturligtvis de ämnen som får oss att bli lugna, trygga, harmoniska.
Endorfiner är ett samlingsnamn på de hormoner som gör oss lyckliga. Oxytocin kallas ibland för ”kärlekshormonet”. Det har en stor betydelse för våra sociala relationer, det hjälper oss knyta nära band med våra anhöriga och det minskar vår stress. Även födande och ammande kvinnor brukar berätta om den ”lycka” de känner vid födslar och amning.
Ett annat hormon som har stor betydelse för vår överlevnad är adrenalin. Det kallas ibland för ”fight or flight” hormon. När Du sparkar på din gräsklippare efter att den inte startar efter 30 ryck i startsnöret, ar det sannolikt inte din pannlob som reagerar,
När Du, som man, drar in magen och spänner upp bröstkorgen när Du passerar några vackra flickor på badstranden är det troligen ditt testosteron, som ger sig till känna.
När Du drar på Dig en brun skjorta och bruna byxor, för att gå på ett politisk möte med 100.000 andra likadant klädda och leverera en ”sieg heil” hälsning till eran ledare, är det inte heller något överlagt beslut i pannloben.
När en spelberoende efter att ha spelat bort flera hundratusen, fortfarande tror att hen kan vinna tillbaka sina pengar har hen troligtvis aldrig kopplad upp pannloben och analyserat vilka chanser spelbolagets parametrar kommer att ge hen vid nästa satsning.
När Du går på ett religiöst möte och råkar i religiös extas, efter din pastors predikan är det sannolikt så att dopamin gör att Du tror att Du plötsligt har fått evigt liv!!
Vem kan stå emot ett löfte om evigt liv?
Nästan alla religiösa organisationer lovar ett evigt liv, vare sig det är en platonsk evigt levande ”själ” eller en återuppståndelse vid ”ändens tid”… eller en Buddistisk reinkarnation. Längtan efter ett evigt liv har dominerat våra vår miserabla livsgnista under många hundratusen år.
Frågan är om vi skall lita på våra ursprungliga hormonstyrda reaktioner? Eller bör vi låta pannloben låta oss ”tänka” innan vi sparkar på gräsklipparen?
Förbliv vid sunda vätskor… (humoralpatologi grekisk vetenskap från långt före kristus)
James Aldervall