Den politiska debatten om religiösa friskolors vara eller icke-vara har nu pågått i två decennier utan att regeringen kommit till skott med ny lagstiftning. De flesta riksdagspartier är nu för ett förbud eller ett etableringsstopp av sådana skolor, ändå verkar inget ske.
Efter flera års debatt tillsattes en utredning (SOU 2019:64) som övervägde både förbud och etableringsstopp, vilket mynnade ut i en Lagrådsremiss (2022) om etableringsstopp. Lagrådsremissen är ett balanserat dokument men skräder inte sina ord: ”Bland konfessionella skolor förekommer problem med brister kopplade till skolans demokratiuppdrag, jämställdhet, likvärdig utbildning samt till kravet på saklighet och allsidighet. Dessa problem är allvarliga.” Vidare har angetts att konfessionella skolor kan förstärka segregation och försvåra integration samt att våldsbejakande extremism i vissa fall kan kopplas till fristående skolor med konfessionell inriktning, säger Lagrådet.
Denna kritik gäller inte alla skolor med konfessionell inriktning, men kritiken är tillräckligt oroande och tillräckligt förekommande att problemen bör tas på stort allvar. Lagrådsremissen ledde aldrig till en proposition om etableringsstopp, utan i stället röstade riksdagen (2022) igenom ”Tydligare krav på fristående förskolor, skolor och fritidshem med konfessionell inriktning”, där kravet framför allt är att religiösa friskolor måste ange att de är sådana skolor. Detta förefaller självklart och helt tandlöst mot den kritik som regeringen själv riktar mot religiösa friskolor. Således finns det ännu varken förbud eller etableringsstopp.
Varför borde religiösa friskolor förbjudas? Dels handlar det om skadan mot elever och samhälle som regeringen lyft fram. Dels är det en principfråga att Sverige som sekulär stat inte ska lägga offentliga medel på konfessionella organisationer.
Religiösa friskolor uppvisar inte bara bristande demokrati, jämställdhet, och saklighet, med mera, utan fallerar även i att hålla konfessionella inslag utanför undervisningen. Exempelvis har undervisningstid använts för fredagsbön och kyrkobesök, och ämnet biologi har ”innehållit religiösa berättelser om människans och jordens ursprung som jämställts med vetenskapliga teorier om evolution och jordens tillkomst.”
Skollagen föreskriver att utbildningen i skolan ska vara icke-konfessionell. Man kan fråga sig varför en huvudman vill starta en religiös friskola när undervisningen inte får var religiöst färgad? Självklart är konfessionella inslag den underliggande impulsen. Att detta inte är tillåtet verkar inte vara ett större hinder när Skolinspektionen saknar förmåga att tillförlitligt inspektera. Att Skolinspektionen ska göra fler kontroller sägs nu och har sagts länge, men myndigheten verkar inte klara av sitt uppdrag.
Kanske vill vissa huvudmän följa skollagen vad gäller förbud mot konfessionella inslag och endast startar en religiös friskola för att elever ska få vara tillsammans med likasinnade. Men även detta syfte motarbetar statens önskan om ett mindre splittrat och segregerat samhälle. Det skapar ett vi-och-dem-tänk. Skolan bör vara en plats där ungdomar får lära känna vänner med olika livsåskådningar.
Att förbjuda religiösa friskolor innebär inte att elevers religionsfrihet inskränks. Icke-konfessionella skolor kan tillgodose elevers behov av exempelvis bönetid eller särskild kost när det initieras av eleven. (Vad gäller kost är den enkla lösningen att alla äter vegetariskt i skolan. Det finns ingen trosinriktning som inte äter grönsaker.)
Sen har vi principfrågan om att den sekulära staten ska hålla sig borta från att främja diverse livsåskådningar. I skolan ska alla känna sig välkomna. Att skollagen föreskriver att alla skolor ska vara öppna för alla är inte samma sak. En judisk elev kommer knappast att känna sig välkommen i en skola med islamsk konfession, och vice versa. Offentliga medel bör ej läggas på undervisning som bara är öppen för alla på pappret, men inte i praktiken.
Om nästan alla är överens om de allvarliga problemen hos många religiösa friskolor varför blir inget förbud av? En del av skälet är att det är svårt att backa bandet. Vissa remissinstanser har framfört att det är svårförenligt med lagen att retroaktivt frånta organisationer en rättighet som har legat till grund för deras investeringar, och att det kan anses som diskriminering när andra friskolor får fortsätta. Det är delvis därför den tidigare lagrådsremissen endast yrkade på ett etableringsstopp och inte ett förbud. Att inte ens ett etableringsstopp blev av har nog att göra med att remissinstanser inte ansett att regeringen tillräckligt övervägt om brister kunnat adresseras genom mindre ingripande åtgärder så som förstärkt tillsyn.
Skolinspektionen klarar inte av sitt uppdrag att se till att konfessionella inslag inte ingår i undervisningen, eller för den delen alla andra brister. Kanske kan de klara av uppdraget i framtiden med mer resurser. Även med en fungerande skolinspektion så är själva förekomsten av religiösa friskolor segregerande. Det är dessutom syftet. Religionsfriheten är viktig och den är förenlig med ett samhälle med endast icke-konfessionella skolor. En skola för alla är en skola där alla livsåskådningar är välkomna.
Vägen till ett förbud är dock inte blockerat. ”För att ett förbud mot att etablera skolor med viss inriktning ska vara genomförbart krävs att det finns ett skäl för begränsningen som utgör ett angeläget samhällsintresse” (SOU 2019:64). De svårartade brister som regeringen påtalat om religiösa friskolor borde utgöra ett angeläget samhällsintresse.
Debatten om och problemen med religiösa friskolor fortsätter. Det är vi som skapar vår egen framtid och det måste gå att ändra på dåliga beslut. Inget samhälle ska behöva skjuta sig själv i foten.
David Rönnegard