”Lasse, Lasse liten, världen är så stor så stor, större än du nånsin tror, där är hett och där är kallt, men Gud råder över allt, Lasse, Lasse liten”. Så såg man det då, när Zacharias Topelius skrev sin kända barnvisa 1880. Idag är världen liten, och människan, inte Gud, råder över allt. I denna nya epok, antropocen, lever vi nu sedan 50-talets början. För denna epok är människan ansvarig, inte Gud eller naturen. Jordens ekosystem och våra samhällen går mot en kollaps i ett accelererande tempo. Det är bråttom och vi är väldigt sent ute. Nya värmerekord i Antarktis i år, skogsbränder, torka, smältande glaciärer, stigande havsnivåer, stormar, skyfall, sötvattenbrist, torka och ett accelererande artutdöende. Samtidigt har vår materiella välfärd ökat för de flesta av oss, allt grundat på ett ökande fossiluttag av kol och olja, vår civilisations livselixir.
Människor och djur tvingas fly sina områden av miljöskäl. Den migration vi ser idag är bara en början. Mänskligheten – inte bara vi svenskar – står nu inför stora klimatutmaningar, tekniska, ekonomiska, politiska och moraliska utmaningar, som kommer att ställa våra invanda föreställningar på huvudet.
I denna antropocens syltburk har vi alla ett finger, en del många. Våra svenska politiska ledare är nog som regel goda människor som vill oss väl, men saknar uppenbarligen förmåga att föra oss in i den stora omställningen. De förmår inte lyfta blicken över sitt eget förestående valresultat i denna populismens och selfiekulturens tid. Vad vetenskapen och experter säger viftas bort som åsikter. Enligt den mekanistiska världssyn som i dag råder, grundlagd i den så kallade vetenskapliga revolutionen under 1600-talet, anser vi oss förstå, kunna beräkna och styra allt i naturen och besitta en närmast gudagiven rätt att råda över och exploatera denna natur, allt för att maximera den mänskliga nyttan. Så lyder budskapet i den eviga tillväxtens och framstegstankens heliga evangelium. Motorn för denna exploatering drivs likt de flesta motorer av gammal, svart solenergi – olja och kol. Naturen blev ett objekt, en maskin, och känslan av en andlig samhörighet med naturen försvann.
I vår humanistiska livssyn måste vi därför ta till oss något av filosofen Arne Naess så kallade djupekologi. Enligt denna har alla icke-mänskliga levande organismer, små som stora, ett inneboende värde, som är oberoende av dess nytta för människan. Bland allt liv står människan inte på toppen av en pyramid som härskare, utan ingår som en del i den ekologiska cirkulära livsväven, och har ingen rätt att reducera naturens mångfald och rikedom annat är för direkta, vitala behov. Jag tror att vår förening, trots sin antropocentriska grundsyn, kan klara en sådan tankeomställning.
Vår människodrivna pågående artutrotning måste upphöra. I Sverige är c:a en fjärdedel av alla arter hotade. Djur och växter. Nästan alla på grund av mänskliga aktiviteter. Vårt jord- och skogsbruk, vårt överfiske, våra giftutsläpp, våra växthusgasutsläpp och inte minst vår hänsynslösa exploatering av naturresurser. Våra humanistiska ledord – Förnuft, Ansvar och Omtanke – borde i detta läge stämma till eftertanke. Vad kan vi som ett humanistiskt förbund med dessa anspråksfulla ledord göra? Vi kan ta till oss insikten, informera de okunniga, väcka de likgiltiga, och kanske sparka på de ideologier, politiska eller religiösa, som inte vill eller vågar inse den stora utmaning vi människor står inför. Humanisterna är inte, och skall inte vara, en miljöorganisation, men den oundvikliga klimatomställningen kommer att påverka allt i vårt samhälle, såväl globalt som lokalt, och inte minst handla om vårt sätt att leva, konsumera och fördela.
Vi humanister bygger ju vår deskriptiva bild av världen med vetenskapen som grund. Men vår normativa livsåskådning med grundfrågan, varför skall jag bry mig om andra levande varelser?, fordrar ett svar, som ligger utanför vetenskapens domän. Frågan kan besvaras på olika sätt, och vi humanister bör ge vårt eget svar. Det handlar om att inte se trädet enbart som ett ting utan som en individ, som man behöver förhålla sig till känslomässigt och etiskt. Att kunna se lunden, floden och ängen som de helheter de är. Vårt samhälle står inför stora och tvingande omställningar. Det blir inte lätt, med vi humanister kan naturligtvis inte stå vid sidan om. Vi måste i denna mänsklighetens ödesfråga bidra med vår humanistiska livssyn.
Sture Boström
humanist och naturvetare i Uddevalla