Pascals trossats är en hypotetisk vadslagning som säger att det är rationellt att tro på Gud eftersom det kan leda till en evighet i himmelriket, och om Gud inte finns har du inte förlorat något. Detta bygger på att gudstro är ett val och att ett sådant val inte innebär någon förlust. Jag bestrider båda påståenden och menar att detta banar vägen för en sekulärhumanistisk livsåskådning.
Pascals trossats framstår som självklar när vågskålarna hänger ojämnt. Man har allt att vinna och inget att förlora. Men har man verkligen inget att förlora? Att viga sitt liv till att leva efter religiösa föreskrifter i stället för att följa sin egen kompass framstår som en enorm uppoffring om Gud inte finns. Om vi även betraktar sannolikheterna för denna vadslagning vickar vågskålarna väsentligt åt det andra hållet. Vi vet med säkerhet att vi har detta liv, men det saknas evidens för en dömande Gud. Från detta perspektiv är det rationellt att avstå från gudstro.
Sedan undrar jag om gudstro egentligen är ett val. Att tro på något, på riktigt, sker hjälplöst när man exponerats för argument, erfarenheter, och evidens som man finner övertygande. Jag har svårt att se att jag skulle kunna välja att tro på Jesus gudomlighet när jag inte har övertygats att det är sant. Att enbart säga att man tror på Gud är knappast det samma som tron allena. Och om Gud finns lär hen inte vara särskilt imponerad av skenhelighet.
Att vända på Pascals trossats lägger fokus på att detta är det enda liv vi har. Denna insikt öppnar upp för den stora frågan om vad vi ska göra med vårt liv när målet inte längre är att förbättra våra chanser i nästa liv. Att själva få skapa livsmening är en enorm frihet, samtidigt som det lägger ett stort ansvar på oss att skapa denna mening. När Gud är död kan det kännas som vi är helt utlämnade till oss själva.
Den sekulära humanismen som livsåskådning ämnar fylla detta tomrum. Den ger ett sammanhängande perspektiv om verklighetens beskaffenhet samt etik för liv på den här planeten, här och nu. Självklart bör man filosofera själv om livet och verkligheten, men den sekulära humanismen ger ett tankegods att bygga på. Sekulärhumanistiska organisationer, som Humanisterna, ger dessutom en social kontext där fritänkare kan umgås tillsammans.
Den sekulära humanismen understryker vikten av att tänka själv och att göra egna val, men detta kan vi göra i sällskap.
Allt vi har är varandra.
David Rönnegard