Om könsbekräftande vård

Share
Dela artikeln

Alla människor som någonsin levt har fötts av en kvinna som befruktats av en man. Kön är som biologiskt begrepp strikt binärt, för det finns bara två sorters könsceller: få men stora trögrörliga ägg och myriader av små snabbrörliga spermier. Våra kroppar är utifrån vår roll i fortplantningen byggda på två olika sätt. Efter att ägget befruktats och börjat dela sig blir varenda cell i våra vävnader antingen manlig eller kvinnlig, och det är därför omöjligt för människor att på riktigt byta kön.

Det finns vissa djur som byter kön, men det betyder då att de också kan ändra vilken sorts könsceller som produceras. Det finns också djur där könet inte bestäms vid befruktningen utan av vid vilken temperatur embryot utvecklas. Men faktum kvarstår: det finns bara två kön.

Några hävdar att kön tvärtom skulle vara ett spektrum, och då används ofta patienter med avvikande utveckling av inre eller yttre könsorgan som slagträn i debatten. Men att det finns mycket sällsynta sjukdomar som någon gång gör barnet svårt att könsbestämma, det ändrar inte på att i grunden är kön binärt. Exempelvis är halten av testosteron binär: ingen frisk kvinnas nivå av manligt könshormon kommer i närheten av den lägsta nivå som ses hos friska män.

De som vill stötta de personer som upplever könsdysfori har ibland hamnat i ett pseudovetenskapligt förnekande av de biologiska könens binära natur, det mest ökända exemplet är kanske den tidigare ansedda populärvetenskapliga tidskriften Scientific American. Ett sätt att driva denna radikala transaktivistiska agenda har varit att etablera ett nyspråk som tyvärr även vården ibland anslutit sig till.

Det påstås då att könet ”tilldelas” vid födelsen, när det i själva verket är barnmorskan som konstaterar den nyföddes kön. Jag har själv undersökt tusentals barn utan att en enda gång vara oenig med barnmorskans bedömning. Vidare talas om ”könsbekräftande” vård när det handlar om att tillföra syntetiska könskonträra hormoner (alltså ge östrogen till män och vice versa) eller att med plastikkirurgi förändra en tidigare frisk kropp för att ytligt likna det motsatta könet.

Förr var transsexualism ett sällsynt psykiatriskt tillstånd, men under innevarande millennium har förekomsten av upplevd könsinkongruens exploderat utan att vi egentligen vet varför. I många år har jag försökt att förstå de som idag klumpas samman som ”transpersoner”, och här följer den indelning jag finner mest begriplig.

Det har alltid funnits barn som, långt före puberteten, i lek och intressen betett sig könsatypiskt, som feminina pojkar eller pojkflickor. En del av dessa barn uppfattar sig tillhöra det andra könet och kan känna det som om de fötts i fel kropp. Men om naturen får ha sin gång och de genomgår en naturlig pubertet kommer en stor majoritet sedan vara nöjda med sin vuxna kropp, men många av dem kommer visa sig vara gay eller bi. Man kan se det som ett homosexuellt spektrum, för i den mån några som vuxna fortfarande upplever könsdysfori är deras sexuella attraktion i regel homosexuell, en sådan transkvinna attraheras av män.

I kontrast till detta finns det en grupp män som levt manliga liv, ofta med fru och barn, men dragits till att i smyg klä sig i kvinnokläder. De kan sägas utgöra ett transvestitspektrum där några i mogen ålder vill gå längre och leva öppet i en kvinnlig könsroll, med östrogen få riktiga bröst och någon gång även opereras genitalt. Dessa transkvinnor är fortfarande heterosexuella och attraheras av kvinnor, och många fortsätter trots ”könsbytet” parrelationen med sina barns mor. En del forskare benämner detta som AGP; autogynefili, att njuta av att uppleva sig vara (stereotypt) kvinnlig.

Båda ovan nämnda grupper domineras av pojkar/män, men mellan dessa två åldersgrupper finns en helt ny växande gupp med ungdomar som ofta relativt plötsligt blivit övertygade om att de har en annan könsidentitet än den biologiska. Det har visat sig att de flesta i denna grupp har olika andra psykiatriska diagnoser, ofta autism, och här anser en del forskare att det rör sig om en social smitta, en slags kultursjukdom. En term som föreslagits är ROGD, rapid onset gender dysphoria.

Oavsett om indelningen ovan kommer visa sig stämma eller ej finns det helt klart personer med transsexualism som får ett lite bättre liv om vården hjälper till med att ändra kroppen så att den liknar motsatt kön. Det svåra är dock att veta om detta verkligen hjälper i längden eller om personen kommer känna annorlunda i framtiden och då ångra oåterkalleliga förändringar av en kropp som från början var helt frisk, men nu behöver livslång vård. Av detta skäl borde vården vänta med könskonträra hormoner och könskirurgi tills hjärnan mognat; 25 år kunde vara en lämplig åldersgräns.

Mats Reimer


Dela artikeln