Vi människor är ett meningsskapande släkte. Mening i livet är något som vi människor skapar och återskapar. Detta innebär inte att vi skulle kunna välja att se något som meningsfullt eller meningslöst. Den sortens kontroll har vi över flyktiga tankar som för stunden sveper över våra hjärnor, medan en genuin upplevelse av mening torde gå betydligt djupare i hjärnans neurologi än så. Meningsfullhet är något som vi bygger över tid, både enskilt och gemensamt.
Att bygga något kan även kallas för att konstruera det. Ett vanligt missförstånd är att tillvaron skulle vara ”antingen naturlig eller socialt konstruerad”, men som filosofen Karl Popper påpekade i ”Three Worlds” så behöver vi se flera sorters verklighet. Här förespråkar jag att se en sammansatt verklighet av fem olika komponenter vilka alla är verkliga och vilka alla har sina konstruktioner: Fysiska konstruktioner (t.ex hus och vägar) i den externa verkligheten, mentala konstruktioner (t.ex tankar och visioner) i våra mentala verkligheter, sociala konstruktioner (t.ex lagar och normer) och lingvistiska konstruktioner (t.ex ordbetydelser och bildsymbolik) i våra sociala respektive språkliga verkligheter, samt de neurologiska konstruktioner vilka i våra hjärnor bygger våra upplevda verkligheter. Alla dessa konstruktioner är verkliga eftersom vi bygger dem och eftersom de påverkar oss, och de är naturliga eftersom vi själva är en del av naturen – våra städer och vårt Internet är en förlängning av biosfären, precis som bävrarnas dammar och myrornas myrstackar. Detta innebär inte att någon konstruktion skulle vara evig eller oföränderlig. Verkliga förändringar behöver byggas försiktigt över tid, helst i en anda av vidsynthet och ömsesidig förståelse.
Olika individer har olika upplevelser av vad som är meningsfullt, och olika sociala gemenskaper har olika normer för vad en individ bör uppleva som meningsfullt. Genom meningsbärande idéer uppmuntrar vi oss själva och varandra till att uppleva meningsfullhet. De flesta meningsbärande idéer kan även uppmuntra till positiva saker såsom konst, kultur, gemenskap, att bry sig om sig själv och att bry sig om varandra, och så vidare. Tyvärr är det dock även så att många meningsbärande idéer knyter meningsfullheten till vissa faktapåståenden och/eller till en uppdelning i ”oss och dem” alternativt ”onda och goda”, och i många fall även etablerar sig själv som varandes den enda tillåtna källan till meningsfullhet. När ett meningstyngt faktapåstående visar sig vara falskt blir det lätt att förlora sin mening i tillvaron eller att klamra sig fast vid vad som nu är en lögn, även om det från början var en ärlig hypotes som bara råkade vara felaktig. När man ser andra som onda eller underlägsna blir detta lätt en meningsfullhet som dels är på andras bekostnad och dels förgiftar det egna tänkandet. Att istället se sig själv som ond eller underlägsen kan lätt få samma negativa effekter, plus att även erodera den egna självkänslan. När en viss lära är den enda tillåtna källan till mening i tillvaron torde en akut känslomässig kris (inklusive risk för suicid) riskera att drabba vem som helst som börjar röra sig bort från denna mer eller mindre sektartade rörelse.
Personligen strävar jag aktivt efter att bygga mening i sådant som för alla oss människor samman, såsom humanism och mänskliga rättigheter. En idé som jag också låtit bli känslomässigt betydelsefull för mig är det som jag kallar för acornism. Att människan är en del av Jordens biosfär och att denna biosfär har en inneboende strävan (metaforiskt or otherwise) till överlevnad, mångfald och att sprida sig. Att mänskligheten till sin natur därmed bär tre centrala funktioner för livet självt: För det första att skydda biosfären mot hot såsom asteroider, för det andra att biologiskt och teknologiskt och kulturellt bidra till mångfald, samt för det tredje att sprida liv till andra planeter. Detta mönster ser jag i tillvaron, väl medveten om att seende av mönster hör hemma i våra egna hjärnor snarare än i det fysiska universum som sådant. För ungefär 65 miljoner år sedan drabbades biosfären av en katastrof som hade kunnat utplåna den. Det är endast vi människor som kan stoppa nästa asteroid, förutsatt att vi själva finns kvar när den väl kommer. Meningsfullt, ett gemensamt ansvar att ta på allvar? Eller bara något att rycka på axlarna åt? Upp till dig. Olika människor har olika upplevelser av meningsfullhet, vilket är okej.
Xzenu Cronström Beskow
Gymnasielärare med behörighet i psykologi, filosofi, religionskunskap, sociologi och engelska