Det här numret av Humanisten handlar om Livets mening. Det har varit ett tacksamt nummer att vara redaktör för eftersom många velat skriva och texterna generellt hållit en hög klass. Ni kommer att entusiasmeras och inspireras av både filosofer och lekmän och en optimistisk glöd kommer att värma ert inre. Det finns mening med livet. Det finns meningar med livet. Du kan skapa din egen mening med livet. Vi har alltid varandra.
Ur ett annat perspektiv skulle vi kunna säga att det faktiskt inte alls finns någon mening med livet. Inte att det är meningslöst och att man lika gärna kan hänga sig, men att det kanske faktiskt inte alls finns någon högre mening med att vi är här. Att allt det här är en slump. I många fall en lyckosam, vacker och härlig slump, men likväl en slump. Att våra liv faktiskt saknar syfte på samma sätt som fästingens liv saknar syfte, virusets liv saknar syfte och för den skull också den sötaste kattunges liv saknar syfte. I alla fall om vi med syfte menar att det finns en anledning till att vi är här.
Behöver det finnas någon anledning då? Nej.
På nåt sätt är bristen på ett uttalat mål en fantastisk frihet. Vi kan faktiskt göra vad vi vill med vår tid på jorden. Det finns inget vi måste göra, inget mål vi måste uppnå, ingens krav vi måste följa. Vi är fullkomligt fria.
För den egna riktningen och tillfredsställelsens skull kan vi sätta upp egna mål och önskningar. Kanske blir vi faktiskt lyckligare av det, det föreslår i alla fall forskningen. Men de målen, de syftena, är både individuella och frivilliga. Vi måste inte, och andra behöver inte sträva efter eller uppnå samma mål.
Vi kan också välja att sätta upp mål tillsammans och det kan både vara givande och historieförändrande. Det kan vara meningsskapande och samhörighetsbyggande, solidariskt och lyckosamt. Det kan påverka hela mänsklighetens tid på jorden. Men det behöver inte ha någon som helst betydelse i längden.
Måste det det?
Janna & Patrik