Med min bakgrund som lärare på gymnasiet och ett förflutet som humanistisk konfirmationsledare blev steget ganska litet att börja föreläsa om sekulär humanism på skolor. Den här texten kommer handla om mina erfarenheter av detta i Umeå under det senaste decenniet.
Hur förbereder man sig då för en sådan här verksamhet? Tja, några ingredienser bör ju finnas där. Dels bör man ju känna en tillförsikt i situationen att stå inför en grupp mer eller mindre främmande människor. Detta verkar en del människor ha ’naturligt’ medan det för andra helt enkelt tar tvärstopp. Jag var inte en som föddes med denna fallenhet, men efter militärtjänst och officershögskola – som är väldigt inriktad på utlärning och stå inför en grupp – kom läraryrket att kännas mer och mer naturligt och odramatiskt. Och därmed blev föreläsningar om humanism ingen större utmaning.
Den andra ingrediensen är förstås en habil kunskap om det ämne man ska föreläsa om. Min bakgrund omfattar som sagt först ett antal år som humanistisk konfirmationshandledare och lägerledare – vilket mer eller mindre tvingar en att sätta sig in i massor av frågor som humanisterna och ungdomar är intresserade av. Sedan var jag förbundsordförande i ett år vilket var mycket intressant och gav många insikter om hur Humanisterna har fungerat som organisation i Sverige. Det hjälper förstås också till att ha ägnat oräkneliga timmar åt debatter på internet och fått möta, stöta och blöta alla upptänkliga argument för och emot religion och tro i stort och smått. Min samlade debatt-tråd med Newtonbloggaren under ett par månader skulle nästan kunna fylla en bok.
Sedan underlättar det också att ha tagit del av mängder av material i såväl bok- som video-format, från de numera klassiska fyra skeptiska apokalyptiska ryttarna (Hitchens, Harris, Dennet och Dawkins). Även böcker från våra framstående svenska humanister (Lindenfors och Sturmark) har givetvis varit till stor hjälp. Att känna sig allmänt inläst på ämnet – utan att nödvändigtvis vara en expert på detaljkunskaper – ger förstås en grundtrygghet i mötet med en ny publik.
När jag sedan skulle sätta ihop min första föreläsning visste jag tidigt att jag ville försöka göra mitt prat både tydligt, underhållande och tankeväckande – utan att nödvändigtvis provocera troende åhörare. Jag bestämde mig för att börja med ateism-begreppet, och undanröja vanliga missförstånd kring detta, för att sedan gå vidare till att prata om sekulär humanism och tydliggöra kontrasten mellan begreppen. Utmaningen är att inte låta för mycket som en fluffig politiker, utan att försöka göra det mer jordnära och relevant. Jag går igenom vad livsåskådningen står för, vad humanisterna vill med samhället, anledningar till att människor blir medlemmar i humanisterna samt humanistiska ceremonier.
Just denna avdelning om humanistiska ceremonier – barnvälkomnande, konfirmation, vigsel och begravning – brukar verkligen få åhörarna att spetsa öronen. Då jag har erfarenhet som officiant från de tre första (och har bevistat den fjärde), kan jag berätta ganska ingående och personligt om mina erfarenheter av detta. Särskilt mina reflektioner kring skillnaderna mellan kyrklig begravning och en typisk humanistisk sådan, resulterar ofta i en andmäktig tystnad i gruppen.
Efter att vidare ha pratat om ’humanism och vetenskap’ och ’humanism och moral’ så brukar jag avrunda med slutklämmen – ’meningen med livet’. Här understryker jag givetvis att detta är min högst personliga syn på vad som är meningen med allt – Humanisterna har förstås ingen officiell sådan – men ungdomar gillar när vuxna blir tydliga i den här typen av frågor. Min avslutningsbild brukar vara en filosofisk begrundan om människans litenhet och varandets magi – som exempelvis Richard Dawkins eller Lawrence Krauss har formulerat väldigt effektivt. Mitt prat tar ungefär 45 minuter, men man vill givetvis uppmuntra frågor, såväl under som efteråt, och i bästa fall får man över en timme med gruppen.
Under åren har jag i huvudsak föreläst på den skola jag jobbar på och trots att religionskursen på gymnasiet bara är 50p så har mina kollegor ofta lyckats klämma in ett pass med mig i sin packade planering. Under en tid när lokalavdelningen annonserade mer brett i stan så fick jag möjlighet att föreläsa på fler skolor, varav tex Umeås Waldorfskola.
Den mest minnesvärda föreläsningen var dock i efterdyningarna av flyktingvågen 2015, då vi på min skola rymde en stor mängd ensamkommande flyktingungdomar som gick introduktionskurser i våra lokaler. Till ett pass med ca 25 elever kom det också fem hemspråkstolkar som skulle simultantolka min föreläsning till olika språk. Föreläsningen tog ungefär dubbelt så lång tid om vanligt och det var en närmast surrealistisk känsla att höra myllret av dämpade röster från okända språk som brast ut efter varje mening jag yttrade. Men det var stor uppmärksamhet och under själva föreläsningen kom det en rad frågor – främst från tolkarna – som visserligen hade haft mer tid i Sverige, men likväl inte hade fått den här typen av samhällsinformation tidigare. De fann min föreläsning mycket intressant.
När jag var färdig och lämnade plats för frågor på slutet blev det dock tyst. Längs hela den bakre väggen satt det ett tiotal muslimska killar med en tolk och efter att de lågmält resonerat ett tag berättade tolken hur de tänkte. De sa att de nog hade frågor, men att de framför allt aldrig hade hört att man kunde tänka på det här sättet förut. De var uppvuxna på madrassa-skolor i sina hemländer och hade aldrig konfronterats med sådana här tankar tidigare. De behövde smälta det jag sagt just nu, men ville återkomma med frågor senare. Tyvärr återkom aldrig det tillfället, men det var tydligt att föreläsningen gett intryck.
Idag föreläser jag bara på min skola, ett par gånger per läsår, men när det händer är det är bland det absolut roligaste jag gör under året.
Ludvig Grahn
Ordförande Humanisterna Norr