Sverige betraktas ofta som både världens mest sekulära och mest jämställda land. Jag menar att detta inte är en tillfällighet utan det finns ett tydligt samband. Jag vill slå ett slag för att sekularismen banat vägen för jämställdheten.
Sociologiskt beskrivs kulturer ofta som patriarkala eller matriarkala, även om den sistnämnda är ytterst ovanlig. Det verkar finnas en dragning inom många samhällen att skapa hierarkier baserat på framför allt manligt kön. Med tiden har vi i västvärlden insett att detta inte är en rättvis ordning. Det finns inget bra skäl till att samhällets politiska, ekonomiska, och sociala positioner ska domineras av ett kön, annat än att detta skett av människors fria val. Den sekulära humanistiska andan är dock könslös. Vi är alla människor och i den bemärkelsen är vi alla jämlika och därmed borde vara jämställda.
Som bekant grundar sig den sekulära tanken i att staten ska vara åtskild från religiösa organisationer, och att staten ska vara livsåskådningsneutral jämtemot medborgarnas olika livsåskådningar. Denna separation mellan stat och religion befriar staten från att beakta religiösa normer som historiskt har missgynnat kvinnor. Feminismen har fått kämpa för allt från rösträtt, aborträtt, till arbetsrätt. Det går inte att blunda för att detta dels har påverkats av ett religiöst motstånd.
Att staten inte ska ta parti för någon enskild livsåskådning befäster den demokratiska synen att makten utgår från folket och att detta gäller både män och kvinnor oavsett vada enskilda livsåskådningar tycker om saken. När alla har en lika röst stadfästs grundtanken att vi alla bör ha lika rättigheter i vårt samhälle.
Att religioner av alla slag har slagit vakt om patriarkatet är ingen nyhet. Kärnfamiljen ligger i fokus med utpräglade könsroller där kvinnor ska spela en stödroll till mannen, välsignat av gud. Därför är aborträtten central för utvecklingen av ett mer jämställt samhälle. Det är först när kvinnor får rätt över sina egna kroppar som de frigörs att leva sina liv, med eller utan barn, eller man.
Sverige fick sin första abortlagstiftning 1938 och det svenska folket är överväldigande eniga om en fortsatt stark aborträtt. Det fåtal röster som hörs av annan åsikt kommer nästan uteslutande från religiösa företrädare. Vår aborträtt hotas inte idag av religiösa influenser men det sker på många andra håll i världen. De flesta länder in den muslimska världen har aldrig haft aborträtt (eller många andra rättigheter), och i länder som Polen, och flera amerikanska delstater, ser vi aborträtten försvinna till följd av kristet inflytande.
Den sekulära humanismen genomsyras av idén att vi ska få leva så fria som möjligt genom att få göra våra egna livsval. När detta blir verklighet blir vi jämställda (och jämlika) på riktigt. Men det betyder inte att män och kvinnor kommer i samma grad att välja samma yrken eller intressen. Sverige har kommit långt i sin resa mot jämställdhet, och ändå är de flesta sjuksköterskor kvinnor, och de flesta snickare är män, och detta trots samma förutsättningar för båda. Detta kan framstå som skevt, men om valen är fria, är det helt rätt.
Svenska kyrkan skildes inte från staten förrän millennieskiftet, men kyrkans betydelse i gemenemans liv hade sinat långt innan dess. Det visar att det går att göra framsteg i jämställdheten utan att staten blivit formellt sekulär, men framstegen hade inte skett utan att kyrkan redan förlorat sin moraliserade makt. Utvecklingen kan även gå åt andra hållet. USA:s grundlag är sekulär, men har inte på senare tid kunna stå emot den kristna rörelsens abortmotstånd. Sekularimsmen är således inte en universallösning för jämställdheten, religiösa politiska krafter kan ändå ta över, men sekularismen ger rätt förutsättningar för en rätt utveckling. Sekularismen ämnar att alla religioner och livsåskådningar ska kunna verka på samma villkor, men understryker även att religiösa argument inte ska vara del av den politiska debatten. När man inte kan åkalla gud måste ens argument stå på egna ben.
Sekularismen ger ingen religion tolknings-företräde. Den kan inte garantera att jäm-ställdheten inte backar även i vårt land, men den ger oss rätt förutsättningar att lyckas.
David Rönnegard
Foto: Ian Sane