Den svenska professorn i statsvetenskap, Sofia Näsström filosoferade om ämnet demokrati. Hon utgick från en gammal klassiker och hänvisade till Rousseau som hävdat att demokrati endast är för gudar, ty det är hårt att vara medborgare. Med det vill säga att demokrati som väsen är svårhanterligt. Sofias mantra var att i en demokrati har vi rätt att vara människor: människor har rätt att känna osäkerhet inför sin framtid och människor har rätt att misslyckas och få nya försök. I en demokrati garanteras detta genom fria val. Ingen demokrati kan specificera exakt hur framtiden kommer att se ut, eftersom den bygger på kompromisser och på diskussioner tillsammans. Är människor inte nöjda kan de rösta bort de folkvalda och börja om. Men hotet mot demokratin stavas privatisering och personifiering av det allmänna, det kollektiva och det generella. När medborgarna känner att samhället inte längre tar tillräckligt ansvar för samhällets utveckling, utan individen själv får bära den bördan, skapas i många samhällen ett behov av totalitära ledare: en ny ”monarki”: en stark ledare eller gud som räddar oss från personligt ansvar.
Lars Fredrik Svendsen, presenterad på kongressen som Norges mest berömde filosof, gav ett hoppfullt föredrag. Temat var vikten av hopp om ett demokratiskt samhälle. Han utgick från Spinozas tankevärld där rationell förståelse står i relation till å ena sidan hopp och å andra sidan rädsla. Enligt Spinoza skulle då medborgare i ett fritt samhälle styras av hopp medan medborgarna i ett ofritt samhälle skulle styras av rädsla. Hoppet är dock ingen passiv känsla utan måste alltid ackompanjeras av handling. Lars Fredrik gjorde stor sak av att betona att hopp utan viss dämpning måste klassas som utopi, varpå människans aktiva handlingar ofta läggs ner och ersätts av dagdrömmeri. Och hopp handlar om att utforska verkliga möjligheter, inte om att önska sig något, vilket är gränslöst. Lars Fredrik betonade dock vikten av hopp, då hopp ger en klarare bild av vart vi strävar och utan det blir det än svårare att nå våra mål som samhälle.
Janna Aanstoot
Photo: Pavel N. Storozhuk