Om du har hundra kronor och ska skänka dessa till välgörenhet, ska du då skänka dem till personen på gatan som du ser varje dag, en liten förening som driver en fråga du personligen brinner för, eller ska du skänka dem till en organisation som på ett rationellt sätt kan maximera nyttan av dina pengar vare sig du brinner för ändamålet eller ej? För den som förespråkar effektiv altruism är svaret enkelt, most bang for the buck! Och varför inte kan man undra? Är det inte bäst att skänka pengar där de gör mest nytta även om pengarna inte går till personer du har personliga band till eller frågor du personligen finner viktiga? Jo, det kan man tycka. Och så kanske det också är. Jag ska vara ärlig, det finns väldigt mycket positivt med effektiv altruism, det är svårt att argumentera emot det. Men det finns dock några orosmoln på min horisont som jag har svårt att blunda för.
Säg att en influenser väljer att öppet i alla sina tänkbara kanaler utlysa för sina tusentals följare, att denne skänker en miljon kronor till välgörande ändamål. Influensern gör inte detta för att denne egentligen bryr sig om att hjälpa människor, denne gör det för att boosta sin egna karriär. Detta då influensern vet att det kommer att få denne att framstå som en mer sympatisk person, vilket i sin tur kommer leda till fler följare. Någonting i min mage vrider sig när jag läser detta exempel, men beteendet är inte ovanligt. Greenwashing, pinkwashing och bluewashing är alla exempel på detta fenomen. Att en person eller organisation skulle skänka pengar, inte för att de genuint bryr sig utan för att de vill gynna sina egna intressen känns moraliskt motbjudande. Motivet är inte empati, motivet är girighet. “Men”, skulle en effektiv altruist säga, “spelar det någon roll vilket dennes motiv är? Hade inte personen eller organisationen haft dessa egennyttiga motiv hade de inte skänkt pengar alls, och då hade inte pengarna gått till välgörande ändamål. Spelar det verkligen någon roll vad dennes motiv är, är inte det viktiga att människor blir hjälpta?”. Och det kan man sannerligen tycka. Någonting inom mig säger att det viktigaste är att ge av rätt motiv och inte att ge i sig självt. Men samtidigt är det lätt för mig att säga som inte är i desperat behov av pengar. Jag kan tänka mig att för en person som akut behöver pengar för att överleva dagen, är det mindre viktigt vad filantropens motiv var när denne valde att donera. Kanske är det jag som borde tänka om. Ja, kanske. Men det finns en sak som oroar mig med detta.
Om samhället börjar acceptera att människor och organisationer skänker pengar till välgörande ändamål för att gynna egna intressen, hur ska vi då veta när någon gör det genuint? Det finns en fin balans mellan att vara öppen med en god handling och att ha ett helgonkomplex. Att man normaliserar välgörande handlingar är i sig bra, så att det blir naturligt att dela med sig av sina resurser till mer behövande. Men det finns en gräns när det istället blir marknadsföring. Och om den gränsen överskrids för mycket kan tron på människors liksom organisationers välvilja undermineras. Alltså, man kan tappa tron på att det finns genuin välvilja helt och hållet. Det skulle kunna leda oss till en punkt där allmänheten tappar tron på att det finns någon genuin politiker som kämpar för en god sak, och inte bara sin karriär. Att det inte finns någon organisation som avsätter delar av sin vinst för välgörande ändamål på grund av anständighet, utan som endast gör det för att förbättra sitt företags image. Att det inte finns någon som delar med sig i sociala medier gällande att de har skänkt pengar till välgörenhet för att uppmuntra andra att göra detsamma, utan som endast gör det för att framstå som goda människor. Och om det känns som att ingen gör något genuint längre, varför ska man då göra något alls? Ett tillstånd av moralisk cynism som skulle kunna leda till moralisk apati.
När man tänker på det, så inser man ganska snabbt att själviskhet är en av de viktigaste drivkrafterna bakom välgörenhet. Att skänka pengar till ett specifikt ändamål som man själv bryr sig om skapar en känsla av tillfredsställelse liksom mening. Man känner att man gjort någonting positivt för någon eller något i ett ändamål man själv förstår värdet av. Effektiv altruism skulle även kunna leda till att vi som människor fråntas denna viktiga mänskliga sida av oss. Om vi bara skänker pengar dit det gör mest nytta, då blir vi mer som maskiner och mindre som människor. Bryr vi oss verkligen då, eller gör vi det bara för att vara effektiva? Har inte då effektiv altruism blivit vår tids avlatsbrev? ‘Betala och slipp genuint bry dig om något, låt andra göra det istället’. En slags industrialiserad godhet. Vad är viktigast, att bibehålla sin egna mänsklighet eller hjälpa andra effektivt?
Jag menar inte med denna artikel att komma med ett svar på dessa frågor. Men effektiv altruism glimrar lätt som guld, men kanske i själva verket är kattguld. Om vi förlorar tron på samhället, varandra och tappar en del av det som gör oss mänskliga, då är jag tveksam till att effektiv altruism alls är särskilt effektiv, snarare destruktiv. Kanske är istället ineffektivitet det mest effektiva? Därför bör det kanske finnas en balansgång mellan det effektiva och de ineffektiva. Detta så att vi kan äta kakan och ha den kvar: bibehålla vår mänsklighet liksom tilltron till varandra, samtidigt som vi försöker göra det bästa för att hjälpa så många som möjligt. Kanske är alltså det bästa moralisk mellanmjölk, att lagom är bäst.
Vera-Linn Lanängen