Etik och moral, vad är det? ”Moral är att ta det allvarliga på allvar”, skrev filosofen Harald Ofstad. Och vidare, ”det allvarliga är att människor lider och dör, att djur lider, att världens framtid hotas av klimatförändringar och miljöförstörelse, att djur- och växtarter utrotas.”
Moral måste kort sagt handla om att värna livet, att värna allt levande människan inklusive. Under den franska revolutionens år 1789 hävdade den brittiske filosofen Jeromy Bentham, till skillnad från Immanuel Kants pliktetik, vikten av en handlings konsekvenser genom sitt kända slagord ”största möjliga lycka åt största möjliga antal”. Att Bentham med ordet ”antal” här åsyftar allt levande framgår av hans yttrande om djuren, ”Frågan är inte om de kan tala; frågan är om de kan lida”.
Vad är då utmärkande för den sekulära humanismens moral- och natursyn? Att moralen varierar i tid och rum, att den kommer inifrån oss själva, inte ovanifrån, och att det handlar om annat än den religiösa fixeringen vid underlivsmoral eller att vara olika gudar till behag. Om allt detta är vi som humanister nog eniga. Vi ser oss nog heller inte som Gudars avbild eller som skapelsens herre och krona, även om vi ibland verkar bete oss så. Jag tror emellertid att vi humanister måste vidga vår syn på förhållandet människa/natur, och ta till oss nya insikter. Vår arts tid på planeten är faktiskt häpnadsväckande kort, och naturen har varit förhållandevis generös mot oss, och givit oss allt. Men under vår egen generation, under antropocens tid, har vi lyckats ta ett fossilbaserat strypgrepp om jorden, och vi klämmer åt allt hårdare för varje dag. Vi för ett utrotningskrig mot naturen. Skall planeten kvävas mellan våra händer? Eller skall vi släppa greppet och lära oss andas tillsammans? Detta är just vår generations största ödesfråga. Vi har blivit framtidens fiender. Vi har drömt, och drömmer alltfort, om ett Tusenårsrike med ständig tillväxt, medan vi utarmar jorden, misshandlar djuren och omvandlar naturen till monokulturer. Vi överutnyttjar den och överkonsumerar dess tillgångar, tills den dör av utmattning. Vi behandlar jorden som vår slav.
Hur förhåller sig nu Humanisterna till denna ödesfråga med sina många moraliska implikationer såväl i nutid som framtid? I den utmärkta, nätbaserade programserien ”Vital Humanism” med sina ledord förnuft, ansvar och omtanke, har jag några gånger ställt frågan via chatten och från svarande humanist fått i mitt tycke undvikande eller oförstående svar. Man tror det handlar om huruvida vi skall bli veganer eller ej eller att vetenskapen ej är enig i klimatfrågan, eller man svarar att eftersom inte ens FN kan enas i klimatfrågan kan knappast Humanisterna ha någon uppfattning. En minst sagt märklig åsikt. Någon i styrelsen för denna vetenskapspositiva organisation borde väl ha tagit del av FN:s klimatpanels senaste vetenskapliga rapport och förstå dess relevans även för Humanisterna.
Förbundet Humanisterna är inte, och skall inte vara en miljöorganisation, som kommer med lösningsförslag. Men klimatkrisen är ingen miljöfråga, det är en överlevnadsfråga för vårt mänskliga samhälle och vår planets ekosystem. Här kan ingen idéburen organisation, som vill vara relevant, vital och visa förnuft, ansvar och omtanke, ställa sig vid sidan om. Denna fråga är mycket större än frågan om Jesus gick på vattnet, om Gud hör bön eller varför var femte svensk tror på spöken. Och inte heller handlar det om ”små modulära reaktorer” eller fler laddstolpar och gruvor. Det handlar om moral i form av vår livsstil, vårt konsumtionsmönster, om global ojämlikhet och om vår brist på empati med och förståelse för annat jordeliv än vårt eget. Styrelsen bör ta sig en funderare och försöka forma en berättelse om sin humanistiska sekulära syn på förhållandet människa/natur och vad vi måste försöka förändra i vårt mänskliga beteende. För detta behövs både förnuft, ansvar och omtanke, inte minst ett humanistiskt sådant.
Sture Boström
Humanist och naturvetare i Uddevalla