När människor blir alltmer civiliserade och små stammar slår sig samman till stora samhällen, kommer den ringaste eftertanke att säga var och en av dem att han bör låta sina sociala instinkter och sin medkänsla omfatta samhällets alla medlemmar, även om han inte känner dem personligen. När han väl uppnått detta stadium är det bara en konstlad gräns som hindrar honom från att låta denna sympati innefatta människor av alla folkslag och raser.
Charles Darwin*
Ser man tillbaka i historien upptäcker man att etiska regler blivit mer och mer inkluderande, mer och mer lika för alla människor. Kanske uppfinner vi människor bättre och bättre etik. Eller kanske blir vi människor bättre och bättre på att upptäcka vad som är bra etik. Sekulära humanister tror på rätt och fel, och många har ett brinnande engagemang i etiska frågor. Men hur kommer vi fram till vad som är rätt och fel?
Den humanistiska utgångspunkten är att etik och moral är utvecklade av människor. Det här leder till två motsägelsefulla grundvalar:
- Eftersom människor är i grunden lika bör alla människor betraktas som lika mycket värda och ha samma rättigheter.
- Eftersom människor är i grunden olika bör alla ha rätt att försöka forma sina liv som de själva anser bäst, så länge det inte går ut över någon annan.
Läser man i gamla lagböcker kan man se att människor blir betraktade som mer och mer lika, ju längre närmare nutiden man kommer. I de tidigaste lagböckerna behandlades slavar annorlunda än sina ägare, herremän annorlunda än bönder, kvinnor annorlunda än män. Det finns en rest kvar av det här ända in i våra dagar då vi fortfarande – på 2000-talet – har speciella lagar i den svenska lagboken som bara gäller kungen.
När Bibeln och Koranen skrevs var slaveri fortfarande en självklarhet, man förespråkade stening av homosexuella och olydiga barn, det fanns olika summor att betala som ersättning för övergrepp mot män, kvinnor, gamla och barn. Och efter döden påstod man att den stora slutsorteringen vidtog, mellan dem som förtjänar evigt liv i paradiset och dem som ska plågas med eld och tortyr i evig tid.
Numera betraktar man den här gamla typen av regler med avsmak. Många religiösa vill inte längre kännas vid de värsta passagerna utan talar i stället om ”kärlek”. Och det verkar förstås rimligt att det är bättre att utgå ifrån kärlek och att alla är lika mycket värda än att vissa ska brinna i evighet. Vi människor verkar bli bättre och bättre på etik.
Till exempel är det långt ovanligare att drabbas av våld i dag än det var på medeltiden. Fler och fler människor betraktas som lika mycket värda än för bara hundra år sedan. Det ses numera som självklart på många håll i världen att alla ska få vara med och bestämma över samhället genom demokratiska val. Människor med svart och vit hud får inte längre behandlas olika, kvinnor och män ska ha lika lön för lika arbete. Människor som älskar varandra har på fler och fler ställen rätt till samma rättsliga skydd när de gifter sig med varandra och skaffar barn, oavsett om de är homo- eller heterosexuella Mänskligheten börjar också sakta bli medveten om att vi inte kan behandla djur hur som helst.
Samtidigt är få nöjda med dagens situation. Alla behandlas faktiskt inte lika fortfarande, inte ens i Sverige. Människor svälter och dör på vissa platser på jordklotet, medan man lever i överflöd på andra. Det förekommer övergrepp och olyckor, slaveri och sjukdomar, krig och naturkatastrofer. Fortfarande finns det mycket i världen som kan bli bättre.
Patrik Lindenfors & Christer Sturmark
Ur boken Sekulär humanism: förnuft, omtanke, ansvar
* Ur Människans härkomst och könsurvalet (1871).